Förvisso befann jag mig rätt i bilden som ligger i det tidigare inlägget men jag kräktes aldrig. Det var skönt. Dock hann jag läsa en hel del böcker, förvånas över två från London som tillsammans hade läst tre och en halv bok i sina liv och köpa boken The Savage Garden som måste vara den som artisterna med samma namn döpte sig efter. Den var sådär. Ärligt talat, jag trodde den skulle påminna om Kärlek i kolerans tid av Marquez men det var mer som en deckare med adjektiv i det oändliga så jag orkade inte läsa klart den. Istället återvände jag till den lilla beach-bokshopen och kirrade en engelsk översättning av Anna Karenina som jag faktiskt inte har läst. Den var tjock vilket gjorde mig lycklig eftersom second hand-bokpriserna var hiskeliga där borta i Indien.
Annars hann jag under min Indienvistelse läsa:
1. Djur av Joyce Carol Oates
2. Kvicksand av Anne Swärd
3. Hundra år av ensamhet av Garbiel Garcia Marquez
4. Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda
5. Skattsökaren av Jean Marie Gustave Le Clézio
Oates har jag aldrig läst förut och jag hade rätt stora förväntningar. Jag läste Djur när jag satt på planet på väg över Iran och hann avsluta den innan vi landade. Den är rätt tunn alltså. Den handlar om en elev i kreativt skrivande som har förälskat sig i sin fascinerande och auktoritära lärare (och delvis också i hans konstnärsfru). Kanske trodde jag någonstans i bakhuvudet att det skulle utveckla sig till någonslags Den hemliga historien av Donna Tartt och jag kan erkänna att de på vissa sätt påminner om varandra. Dels på grund av collegemiljön men i synnerhet av maktspelet med några inkastade liter begär. Jag säger som Sylvia Plath: "Every woman adores a Fascist". Eller hur det nu var.
Kvicksand läste jag också med höga förväntningar. Detta eftersom Swärds debutroman Polarsommar är en av de bästa svenska romaner jag någonsin läst. Hon har en sällsynt skör och samtidigt brutal stil vilket skapar en kontrast som jag uppskattar mycket. Jag är en sucker för kontrastverkan, har alltid varit. Dessutom visar det sig en bit in i boken att min favoritkaraktär från Polarsommar är en av huvudkaraktärerna i Kvicksand. Märkligt och intressant grepp som jag inte har varit med om på länge. Dock tycker jag att karaktären Kaj från den första boken förlorar hela sin mystik i och med den andra, men jag kan dock inte låta bli att läsa böckerna som totalt skilda verk så det gör inte så mycket. Dock tyckte jag att tematiken och karaktärerna i hennes debut är mer originell. Den för Swärd känneteckande stillheten och tidlösheten gör sig dock påmind i båda verken. Den är en av hennes absoluta styrkor. Svårt att sätta fingret på, det skapar en egen litterär rymd som böckerna andas i och som gör dem starka. Dock är det rymden jag spontant tänker på efter att jag har läst Kvicksand, efter Polarsommar tänkte jag dels på rymden och dels på Tintomara/Missne-karaktären Kaj.
Hundra år av ensamhet var underbar. Helt fantastisk. Marquez fantasi verkar vara gränslös och trots kaskaderna av karaktärer blir ingen stereotyp. Boken är ju ett av paradverken inom den magiska realismen så jag tröstade mig lite när jag läste den eftersom jag missade kursen med samma namn som började i januari..
Tillsammans är men mindre ensam har jag läst en miljon gånger nu. Måste prata längre om den någon annan gång. Det är typ min bästa bok. Och det är ju ett fantastiskt uttalande! Tycker jag. Eftersom det är omöjligt att säga sin bästa bok. Men nu gjorde jag ju det.
Skattsökaren av JMG Le Clézio. Drömsk, tropisk skildring av en man (skulle kunna säga person men det tar emot, den känns aningen besatt av "manligt lidande" och "mandomsprov-växa-upp-i-naturen-finna-sig-själv.) som letar efter en skatt men inser att han letar efter sig själv. Extremt passande när man själv låg under parasollet på en tropisk strand med slappa pauser på skattjakter på främmande öar..
Annars hann jag under min Indienvistelse läsa:
1. Djur av Joyce Carol Oates
2. Kvicksand av Anne Swärd
3. Hundra år av ensamhet av Garbiel Garcia Marquez
4. Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda
5. Skattsökaren av Jean Marie Gustave Le Clézio
Oates har jag aldrig läst förut och jag hade rätt stora förväntningar. Jag läste Djur när jag satt på planet på väg över Iran och hann avsluta den innan vi landade. Den är rätt tunn alltså. Den handlar om en elev i kreativt skrivande som har förälskat sig i sin fascinerande och auktoritära lärare (och delvis också i hans konstnärsfru). Kanske trodde jag någonstans i bakhuvudet att det skulle utveckla sig till någonslags Den hemliga historien av Donna Tartt och jag kan erkänna att de på vissa sätt påminner om varandra. Dels på grund av collegemiljön men i synnerhet av maktspelet med några inkastade liter begär. Jag säger som Sylvia Plath: "Every woman adores a Fascist". Eller hur det nu var.
Kvicksand läste jag också med höga förväntningar. Detta eftersom Swärds debutroman Polarsommar är en av de bästa svenska romaner jag någonsin läst. Hon har en sällsynt skör och samtidigt brutal stil vilket skapar en kontrast som jag uppskattar mycket. Jag är en sucker för kontrastverkan, har alltid varit. Dessutom visar det sig en bit in i boken att min favoritkaraktär från Polarsommar är en av huvudkaraktärerna i Kvicksand. Märkligt och intressant grepp som jag inte har varit med om på länge. Dock tycker jag att karaktären Kaj från den första boken förlorar hela sin mystik i och med den andra, men jag kan dock inte låta bli att läsa böckerna som totalt skilda verk så det gör inte så mycket. Dock tyckte jag att tematiken och karaktärerna i hennes debut är mer originell. Den för Swärd känneteckande stillheten och tidlösheten gör sig dock påmind i båda verken. Den är en av hennes absoluta styrkor. Svårt att sätta fingret på, det skapar en egen litterär rymd som böckerna andas i och som gör dem starka. Dock är det rymden jag spontant tänker på efter att jag har läst Kvicksand, efter Polarsommar tänkte jag dels på rymden och dels på Tintomara/Missne-karaktären Kaj.
Hundra år av ensamhet var underbar. Helt fantastisk. Marquez fantasi verkar vara gränslös och trots kaskaderna av karaktärer blir ingen stereotyp. Boken är ju ett av paradverken inom den magiska realismen så jag tröstade mig lite när jag läste den eftersom jag missade kursen med samma namn som började i januari..
Tillsammans är men mindre ensam har jag läst en miljon gånger nu. Måste prata längre om den någon annan gång. Det är typ min bästa bok. Och det är ju ett fantastiskt uttalande! Tycker jag. Eftersom det är omöjligt att säga sin bästa bok. Men nu gjorde jag ju det.
Skattsökaren av JMG Le Clézio. Drömsk, tropisk skildring av en man (skulle kunna säga person men det tar emot, den känns aningen besatt av "manligt lidande" och "mandomsprov-växa-upp-i-naturen-finna-sig-själv.) som letar efter en skatt men inser att han letar efter sig själv. Extremt passande när man själv låg under parasollet på en tropisk strand med slappa pauser på skattjakter på främmande öar..
