Snart är jag här och kräks och läser böcker

/a

Sonja Åkesson och MÄN som alltid tycks få ordet

En sak som är problematisk med att skriva om böcker är att man inte kan kommentera dagsläget på samma sätt som en vanlig bloggare som bara behöver öppna en tidning. Det tar ju en stund att läsa liksom. Jag har börjat läsa en ny bok nu som är skriven av en man som heter Mark Haddon. Har mycket synpunkter, men antar att det är bäst att vänta tills jag har läst klart den. Dock kan jag avslöja att den är skriven ur en femtonårig autistisk pojkes perspektiv vilket komplicerar saken med avseende på den litterära tonen och medvetenheten..

Igår såg jag en dokumentär om Sonja Åkesson på Kunskapskanalen. Kan inte påstå att jag har läst överdrivet mycket av henne, jag har nog samma uppfattning om henne som övriga; hon snöt ungar och diskade pottor och var ledsen, dessutom extremt litterärt medveten och en ikon i sin samtid. Och hon tog inte livet av sig, påpekades det ivrigt i dokumentären, hon dog i cancer.

Jag tycker dock att det är lite störigt att det finns en tydlig tendens till att alltid fokusera mer på det biografiska än på det litterära när det kommer till kvinnliga författare. När man gick igenom litteraturhistorien märktes det stundtals tydligt. Samt att kvinnor blev förminskade så klart. Exempelvis Selma Lagerlöf (som tydligen är lättare att vara på first name basis med, Selma, än ex STRINDBERG). Hon reduceras ofta till "sagotant" eller dylikt trots att hon i själva verket var en politisk maktfaktor i synnherhet efter hon fått nobelpriset. Kanske beror tendensen på att frågan man egentligen ställer sig om kvinnliga författare enl. tradition är "men huuuur kommer det sig att en KVINNA har skrivit den här fantastiska boken? Hon måste ju ha varit välsigt speciell och MANLIG kanske haft MÄN omkring henne som PÅVERKAT henne till att bli så här GENIAL"

Liksom.

Och trots att dokumentären var gjord av en kvinna så var den väldigt biografiskt inriktad. Och visst, Åkesson skrev om vardagsrealism, det kanske var lätt att ta jaget för givet. Men ändå. Vad har det för relevans?

Pelle Snusk

Idag var jag på Svenska barnboksinstitutet och fick en snabb genomgång av barnbokens historia från slutet av 1500-talet till 1945. Det var fantastiskt. Jag fick tonvis av flashbacks till böcker jag läst för länge sedan. Bland annat Pelle Snusk i vilken den här fantastiska bilden ovan är med. Sug inte på tummen för då kommer den här trevliga mannen och klipper av dem med sin diskreta sax. Ungefär. Den är från 1800-talet och är väl tänkt att vara en uppfostrande bok med en gnutta humor. I mina ögon är den mest morbid. Fast jag älskade den när jag var barn. Säger väl en del om barn. Fast mest bara att allting var mycket roligare på 1800-talet än nu. Liksom, hur spännande är Byggare Bob?

ja det blir grymt! fria händer.

Dagens ååååh-moment

När jag letade efter mitt engelskalexikon i bokhyllan råkade jag hitta en bok som jag köpte någon gång förra eller förrförra året. The Melancholy Death of Oyster Boy av Tim Burton. Det är en fantastiskt fin liten bok med illustrerade historier om bland annat Oyster Boy men också Robot Boy som inte kan älskas av sina föräldrar så historien slutar med att Robot Boy används som soptunna.
Morbid, rörande ackompanjerad av några spontana skratt.. Hett tips! (Ibland för hett kanske...-->)

Bestiarium del 1 - Dr Hannibal Lecter

Ärligt talat så har väl alla drömt om att någon gång få tag i en liknande mask som han bär på bilden bara för att kunna droppa in på en maskerad som den okrönte segraren? Jag visste väl det.

Det som jag finner mest intressant med den här karaktären från filmatiseringen av När lammen tystnar är att han är psykologiskt och trovärdigt tvetydig. Eller snarare fasettlik. Clarice Starling och Hannibal (first name basis heh) får i princip dela på ansvaret att axla epitetet huvudrollsinnehavare eftersom de båda är så tätt sammanlänkade filmen igenom. Han är officiellt hennes "mentor" men i gensvar blir hon också hans. Dessutom kännetecknas scenerna de gör tillsammans nere i fängelset (i infernot!) av intensitet och självklart också en krypande känsla av obehag. Innerst inne kan jag dock inte sluta tänka att Hannibal är en "god" person.. Detta eftersom han känner så starkt för Clarice på ett närmast vampyrlikt sätt. Han tycker om henne, men samtidigt vill han äta henne. Besvärlig relation det där.

Bestiariumidéer

En gång träffade jag en människa som jag aldrig hann lära känna. Jag minns inte så mycket från honom. Han var lätt irriterande, skulle spela lite svår och så där ni vet. Dock minns jag en sak, och det är att han höll på att göra ett bestiarium. Alltså en slags uppslagsbok över monster. Barnbokssuccén från förra (?) året, Spiderwick, inkluderade en fantastisk plansch som nog inte var alltför svår att få tag i. Denna plasch var smockfull av alla möjliga olika små väsen, allt från jordtroll till älvor och ja.. ni fattar. Helt fantastiskt. Jag skulle själv vilja ha den. Och jag är inte lajvare eller så. Hehe.

I alla fall. Då jag nyss kom att tänka på denna okända svåring och hans bestiarium så tänkte jag att jag skulle försöka mig på uppgiften att göra ett eget personligt bestiarium över litteraturens monster. Fast jag tänker inte rita direkt. Jag googlar. That's my thing.

Masskultur vs elitkultur: Litteraturguide för folk med klassikerkomplex

Jag hörde på TV häromdagen att en av de vanligaste lögnerna är att folk säger att de har läst Krig & fred och andra milstolpar i litteraturhistorien. Klassiker. De där som man köper på rea för att kunna skryta med bokhyllan ifall att man inte har råd att ta med nya daten till Moderna museet och bjuda på ett glas rött. Klassiker som man i bästa fall kan prata omkull någon på krogen med genom att lägga huvudet på sned och säga något djupt i stil med att ”den enda som någonsin har förstått mig är Henry Chinaski”. Men för er som inte vet hur ni ska orientera er i djungeln finns nu en guide.

Harlequinälskaren
För dig som gillar att ligga på stranden och svettas med en bok finns nu ett alternativ. Prova Förnuft och känsla av Jane Austen. Det är definitivt ett större solskydd än de minimala harlequinböckerna och dessutom får du mer respekt med den över huvudet.

Deckarfantasten
Tröttnat på Liza Marklund? Läs Dostojevskijs Brott och straff. Låt dig inte skrämmas av det långa ryska namnet utan känn dig säker på att du får vad du vill ha: en rafflande historia om ett mord och en gärningsman som försöker komma undan... (dessutom får du definitivt något imponerande att skryta med i baren, lär dig bara ordentligt hur namnet uttalas innan du prövar dina vingar)

Bloggnötaren
Om du får för lite frisk luft för att du sitter inne och plöjer bloggar hela dagarna och dessutom är less på alla nykära personer som dräller omkring på stan borde du prova att sätta dig i solen och läsa Den unge Werthers lidanden. Den är så mycket dåtida blogg om olycklig kärlek det kan bli skriven av deppiga Goethe som faktiskt fick ett stort antal kärlekskranka ynglingar att springa mot kniven när den kom ut. Du kan ju alltid låna ut den till din vidrigt förälskade polare när du är klar…

Kultursuputen
Lösningen för dig är definitivt Bukowskis novellsamling Badkarsmusik. Där får du allt du kan önska dig rörande fyllon, spyor och en oanad litterär skicklighet som alla innerst inne önskar sig ha utan att någonsin lyckas trots kärleksdikt efter kärleksdikt klockan tre på natten när man kommer hem från dansgolvet.

Skvallertidningskonsumenten
Låna Krig & fred på biblioteket. Den är ansedd som ett av de största verken i litteraturhistorien men är i stort sett bara en skvallerblaska från tidiga artonhundratalets hovliv i Ryssland. Koppla bort tråkiga drottning Silvia och hennes absolut stillastående privatliv och gotta dig istället åt sexige furst Bolkonskijs olyckliga äktenskap.

Satirikern
Filosofen Voltaire skrev på 1700-talet pikaresken Candide om en stackare som går igenom det ena lidandet efter det andra. Hånskratt åt mänskligheten utlovas! Dessutom är det roligt att såga en av tidernas största klassiker (du lär uppröra fler än du gör när du sågar dagens nätkrönika på aftonbladet och samtidigt kan du gotta dig åt att de som inte blir upprörda av din diss antagligen inte har läst boken. Ny dissmöjlighet!)

Depprockaren
Prova Stig Dagermans Nattens lekar. Hans svärta är svårslagen för den som vill finna en själsfrände i olyckligheten. Dagerman är litteraturens the Cure, textens Johnny Cash och bokstävernas Kurt Cobain. Sa jag att han tog livet av sig?

Om du nu lånar en av dessa böcker på biblioteket och ändå inte orkar läsa den så kan du ju i alla fall kolla in baksidan och improvisera nästa gång du hamnar i en intellektuell tuppfäktning på krogen. Sedan kan du ju fortsätta att göra det du nu gjorde innan du läste den här litteraturguiden. Vilket enligt TV troligtvis var att ljuga om att de redan har läst alla de här böckerna. Eller?

En liten lista från bokens mage

Jag läser just nu:
Orbitór Vänster vinge av den rumänske författaren Mircea Cartarescu. Första delen i en trilogi vars delar briljant nog heter Vänster vinge, Kroppen och Höger vinge. Hur snyggt är inte det? Boken är mycket lovande. Inleds av ett introvert, stillastående synsätt matchat med ett svulstigt adjektivtstint språk där alla mina favoritämnen avhandlas: drömmar, förgången tid, sömn, melankoli, kroppslig mekanik och böckers inflytande. "Jag mindes kvällarna då jag var tvungen att sluta ögat med fingrarna för att kunna somna. Mindes dagarna då jag skrattade med bara halva ansiktet, medan den andra halvan förblev dyster och olycksbådande. Och nu när jag blinkade snabbt, ryckte det på ett irriterande vis i munnens ringmuskler, och när jag var trött bröt kallsvetten fram ur porerna på vänstra kinden. Jag roade mig med att se mig i spegeln med ett öga i taget. Med det högra verkade rummet ljust och färgerna lyste beskedligt intill varandra. Vänstra ögat däremot såg en underlig grönaktig grotta där blöta böcker låg och dallrade som huden på undervattensdjur."


Denna bok liksom Redan då var räven jägare kräver en fokusering för att i så stor utsträckning som möjligt kunna ta in varje nyans av hans bildexplosioner. Självklart kräver alla böcker fokus från läsaren, men ju tätare språk och bildflöde, desto mer komplicerat blir det att läsa med ett öga istället för två. Ibland känns det som att jag skulle behöva minst tre eller fyra ögon.

Böcker närmast på tur:
Skattsökaren av Jean-Marie Gustave le Clézio. Har bara tjuvläst första sidorna något och när jag tänker på det ser jag undervattensvärldar och vidsträckta stränder i barndomens klarsynta glömska (oxymoron!) framför mig. Lite grann som en snabbresumé av En världsomsegling under havet av Jules Verne. Men det var ju bara första sidorna.


Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami. Har självklart tjuvläst lite även i den men känner att jag måste ge den en ny chans eftersom jag ögonblickligen störde mig på att varje replik följdes av ett beskrivande av hur den sades. Exempelvis "Tjena tja, sa han förbryllat" eller "god pasta, fräste hon". Att skriva på det sättet tycker jag gör texten statisk och vägrar läsarens fantasi vissa försök till nyanserad psykologisk tolkning på det direkta planet. Men som sagt, jag stryker inte katten mothårs. Eller nåt. Alltså jag ska prova igen. Jag gillade ju trots allt Norweigan wood. Det måste väl bero på något mer än Beatles-anspelningen?


Senast lästa bok: Alice i Underlandet av Lewis Caroll. Obegripligt fantastisk i kombon simpel vs nivårik. Ibland inbillar jag mig att det inte finns någon vetenskap som inte anammat karaktärer eller skeeden ur Carolls världar för att beteckna någon teori. Exempelvis Humpty dumpty i Through the Looking Glass där han och Alice diskuterar semantik



"I don't know what you mean by 'glory,'" Alice said.
Humpty Dumpty smiled contemptuously.
"Of course you don't – till I tell you. I meant 'there's a nice knock-down argument for you!'"
"But 'glory' doesn't mean 'a nice knock-down argument,'" Alice objected.
"When I use a word," Humpty Dumpty said in a rather a scornful tone, "it means just what I choose it to mean – neither more nor less."
"The question is," said Alice, "whether you can make words mean different things."
"The question is," said Humpty Dumpty, "which is to be master – that's all."
Alice was too much puzzled to say anything, so after a minute Humpty Dumpty began again.
"They've a temper, some of them – particularly verbs, they're the proudest – adjectives you can do anything with, but not verbs – however, I can manage the whole lot! Impenetrability! That's what I say!"


Otroligt fräckt, skulle kanske en lingvistikälskare som min goda vän Jessica säga. Om jag någonsin träffat Humpty Dumpty skulle jag fråga honom om vad han tycker om Bachtins idé om att orden är bebodda. Det känns som att den där Humpty Dumpty har en hel del saker att säga om det mesta. Det är fint.


Bok jag ska läsa när jag får tid (och som jag har längtat efter länge):
Ulysseus av James Joyce. Ibland känns det som att jag redan har läst den dock, detta eftersom han citeras i det OÄNDLIGA när man är i kontakt med litteraturhistorien. Ulysseus känns lite som Dante, gällande namedropping. Fast Dante är ju mer som en underliggande handling för extremt mycket film och litteratur. Bara i När lammen tystnar då huvudkaraktären Clarice Starling eskorteras ner till Hannibal Lecter och hon passerar samma antal dörrar som Dante gör i Inferno. När hon slutligen möter vår käre doktor så står han i mitten av sin cell uta att röra sig, väggarna är av glas. Detta blir en tydlig modernisering av Djävulen som i Dantes helvete är fastfrusen i is (glasväggar) utan att kunna röra sig, precis som Hannibal. Bara ett exempel. Fast Joyce alluderar ju redan i Ulysseus till en massa olika saker, främst då självklart Odysséen. Fast man kan ju se det som att även Dante gjorde det, bortsett från Bibeln. Men det är svårare att kartlägga 1300-talet än företeelser från modernismen.


Bästa kulturprogram:
Babel så klart. När Kobra börjar igen i mars kan vi börja snacka om konkurrens men i dagsläget så är Babel överlägset mest intressant.


Årets hype:
Rumänien! Börjar man läsa två fantastiska rumänska författare det första man gör så kan det ju inte bli annat. Jag ska uppdatera allt efter att dagarna går.


Årets mest lovande ämne:
Melankoli. Det har precis kommit ut en bok som heter Melankoliska rum där författaren Karin Johansson undersöker melankolin ur ett historiskt perspektiv. Då hon boken togs upp i Babel diskuterades det om hur melankolin klassats som en manlig och förnäm sjukdom i motsats till depressionen som är typisk kvinnlig och lågstatus.


Eftersom jag är mer än lovligt förtjust i emovibben man får av melankoliska dandys så kan jag inte lova att jag kommer att hålla mig borta från den här boken speciellt länge. Det mänskliga psyket är nämligen något av ett favoritämne för mig. Godis!

Redan då var räven jägare - Herta Müller

I enlighet med modernismen så ligger fokuseringen i ”Redan då var räven jägare” inte på handlingen. Den kan enkelt sammanfattas till att handla om Adina, en ung lärare och motståndare till den rumänska Ceausescu-regimen vid tiden för diktatorns fall. Hennes bästa vän Clara förälskar sig i en man som arbetar som spion för hemliga polisen, Securitate. När Adina upptäcker att han har sökt igenom hennes lägenhet bryter hon vänskapen med Clara och flyr för att inte blir arresterad. Strax efteråt störtas Ceausescu och det blir Adinas räddning.

Fokus ligger istället på att skildra hur Adina och hennes omgivning påverkas av diktaturen. Vid ett tillfälle i boken står det ”Man blir lyhörd, när rädslan smyger på.”. Detta är kännetecknande för hela romanen. Med synen som redskap skildrar Herta Müller en värld som Adina ser genom ett filter av detaljer. Detaljerna vidgas till bilder som adderas och långsamt målar upp ett collage av en större helhet. Man kan se romanen som ett nät av karaktärer och grupperingar som knyts till olika detaljer. Müller frigör sig dock från det första stadiet (karaktärerna och grupperingarna) och via associationsförklaringar förlitar hon sig snart på detaljernas symbolverkan. Exempelvis spottar personerna vid hemliga polisen hela tiden solroskärnor. När Adina ser solroskärnor i sin toalettstol vet hon direkt vem som har varit där.

Tematiken i romanen är klassiskt modernistisk då den är präglad av misstro mot framtiden och av förtryck. Den värld som Adina lever i är kvav och fuktig. Luften tycks stå stilla, tiden likaså.

I inledningsscenen ligger Adina och Clara på taket till ett hyreshus. Popplarna som omger dem är högre än huset och i Adinas ögon är popplarna knivar. ”När Adina tittar för länge på popplarna, vrider de knivarna från den ena sidan till den andra i hennes hals. Då får hennes hals svindel.”

Detta handlar om hur hotet hela tiden är nära. För att hantera skräcken för diktaturen gäller det att inte granska världen för noga. Adina fokuserar på detaljerna för att slippa se helheten, den tröstlösa situation hon befinner sig i. En situation som kännetecknas av diktaturens kontroll av folket, där plåtslagaren hänger sig så nära golvet att han hade kunnat gå därifrån om han bara hade sträckt på tårna, en situation där trottoarerna luktar hunger, strömmen ofta stängs av och skolbarnen lydigt skriver om hur härligt det är att veckovis tvingas arbeta på tomatfälten istället för att gå i skolan.
Om Adina tittar för länge på popplarna, ser hon att de egentligen är knivar/att den hotande diktaturen finns överallt, och det ger henne svindel. Jag uppfattar texten som ett urverk, där varje detalj är essentiell för läsarens förståelse. På så sätt är den komplicerad och kräver odelad uppmärksamhet. Exempelvis är det varje dag en bild av diktatorn i tidningen. ”Tidningen är skrovlig, men diktatorns pannlock har ett ljus skimmer på pappret. Den är oljig och glänser. Den består av hoppressat hår. Pannlocken är stor, den driver bort mindre lockar mot bakhuvudet på diktatorn. De slukas upp av pappret. På det skrovliga pappret står det: Folkets mest älskade son.
Det som glänser ser.
Pannlocken glänser. Den ser varje dag ut över landet.”
När Adina tittar på bilden av Ceausescu blir pannlocken en symbol för diktatorn, pannlocken driver bort de mindre lockarna/motståndarna. Pannlocken glänser. Vid upprepade tillfällen senare i texten refererar Müller till diktatorn/pannlocken genom att upprepa ”Det som glänser ser”. Detta är då i direkt koppling till hemliga polisen som ser allt, som är ”landets synnerv”. Människorna är till och med rädda för bilden i tidningen. Hotet är närvarande men samtidigt dolt. Därför ser Adina faran i allting omkring henne. Hennes inre projiceras på verkligheten och besjälar den. Det är också därför som popplarna är knivar och regndropparna som faller från dem blir kulor.

Samtidigt som detaljerna är delar av de drivande kugghjulen i textens urverk finns det en stark känsla av stillestånd i texten. Det finns ingen framtid. Lukten från brända likdelar på slakteriet hänger tung över folket. Claras ben är endast fästade vid hennes kropp för att hon ska kunna ta några steg när hon prövar sin nya blus. Arbetarna liknas vid tamdjur men är mer fångna än dem; tuppen kan i alla fall flyga över staketet. Håret på golvet hos frisören lever när de omkringkrälande kackerlackorna bär det, på människorna är håret livlöst.

Räven som symbol har en central betydelse i boken. Som barn fick Adina ett rävskinn av sin mor, hon hade längtat efter det länge. Varje gång en spion har genomletat hennes lägenhet har ett av rävens ben skurits av från skinnet. ”Rävar skjuter man inte, de går i fällan”. Adina anar att hon kommer att arresteras då alla benen är har skurits av. Det står också att ”Räven sitter i huvudet”. Jag tolkar räven som en symbol för motståndet. Jag kan heller inte låta bli att koppla det förtryckta folket till La Fontaines fabel om räven och rönnbären. De finner sig i en situation där de inte når rönnbären/gör uppror. Samtidigt drömmer Adina om att vara en jägare/modigare, precis som räven. Det gäller bara att inte gå i fällan.

De modernistiska kännetecken är i synnerhet känslan av framtidslöshet, men också den begränsade synvinkeln ur vilken verkligheten beskrivs. Förvisso skiftar perspektivet från att till största del utgå från Adina till ett fåtal andra karaktärer. Müllers sparsmakade och poetiska språk blir en kod som läsaren får lösa. Kronologin är mestadels linjär, Müller arbetar istället djupledes vad gäller medvetandeskikten. Det är genom dessa skikt det konkreta anas. Exempelvis får läsaren veta mycket lite om på vilket sätt Adina gör motstånd mot diktaturen. Istället beskrivs upplevelsemiljön omkring henne, en miljö av tigandets revolt, och blir på så sätt det som måste genomträngas för att nå förståelse för det faktiska.

I rak motsats till den mest kännetecknande modernistiska berättartekniken, stream of consciousness, är det istället kompressionen som styr romanen. I enlighet med Algulins uppställning av den modernistiska poesins tre främsta kännetecken skulle jag säga att Müller i stor utsträckning ansluter sig till just kompressionen, fast i romanform. Det experimentella består i synnerhet av Müllers teknik att berätta det stora genom det lilla, men också i hennes lakoniskt poetiska ton.

The Twilight Saga - Stephanie Meyer

Jag känner att jag måste bli av med denna kvadrologi eftersom jag under läsandets gång har känt en allt större olust. Twilight-serien är alltså fyra böcker om relationen mellan sjuttonåriga Bella Swan och vampyren Edward. Böckerna har frälst ungdomar världen över men även en hel del vuxna. För någon månad sedan hade filmen "Twilight" premiär på biograferna. Den är då baserad på den första boken. Det säger väl en hel del om boomen.

Det måste vara tacksamt att skriva en bok som centreras kring kärlek där objektet för jagets intresse är en övermänniska. För det är så Meyer skrildrar Edward. Det finns en lång tradition av vampyrromantiska böcker men de element av obehag som vanligtvis brukar kontrastera mot vampyrernas ofta sköna drag saknas helt hos Meyer. Hon tecknar ett vampyrporträtt av av ängel, och det är störande. Edward är perfekt på alla sätt. Vad han än tar sig för så är han en stjärna. Han spelar piano som en gud, är beläst, välklädd, charmig, bedövande vacker och en jävel på att ta megaskutt upp i var och varannan tall han passerar. Bara för att.
Det är inte så underligt att Bella ramlar pladask för det (vilket hon gör bokstavligen då hon beskrivs som väldigt klumpig).

Meyer drar in vampyrelementet i high schoolmiljö, hon gör en smidig infodump (teknik att etablera en ny värld för läsaren genom utspridda stopp i historien där information koncentreras, vanligt i fantasy och science fiction) genom att använda sig av Bellas nya ögon och låta Edward förklara för henne hur det ligger till. Och visst är det ett genialt drag att gestalta den första kärleken genom att dra in övernaturliga element. Vilken tonåring som helst känner självklart igen sig i Bellas beskrivning av hur hon känner för Edward, om hans perfektion, hans fläcklöshet (den enda molnet på deras himmel är så klart att Edward är FARLIG och att han kan råka göra henne till en vampyr om han inte behärskar sig. Att han inte ska behärska sig är Bellas största dröm då hon självklart vill bli en vampyr så därför är molnet på deras himmel snarast en molnstrimma där Bella riskerar att Edward ska bli emokid över sig själv trots att han är så perfekt..).

Det har talats mycket om vampyrismen i parallell till sexualiteten. När Bella tar steget till att bli en vampyr så är det en metafor för att debutera sexuellt, att gå över till andra sidan, att bita i äpplet, att inte vara lika "ren" längre. Man skulle väl kunna sammanfatta det så här: Edward är orolig för vad som ska hända med Bellas själ om hon blir en vampyr. Bella vill ligga. Behöver jag säga vem som vinner? Ja, Bella blir en vampyr.

Fast de gifter sig först.

Och det är precis det jag ville komma till. Den här präktigheten, alltså. Det som ger mig den starka känslan av obehag, att jag bara ville vara klar med alla delarna för att inte behöva befatta mig med texten längre.
Allt är perfekt hela tiden. Edward är snygg. Bella är den enda han vill ha. (Härligt feministiskt. Not!) Det som driver historien framåt är olika typer som vill skada Bella så att Edward måste beskydda henne. Även från sig själv. Bella överlever så klart alla faror. Alla utom Edward då, eftersom det är han som gör henne till vampyr i fjärde boken. Men det var ju det hon ville; alla är nöjda.

Men hur skriver man fyra böcker om absolut perfektion? Hur lyckas man? Det enda stället jag verkligen hajade till över var när Bella tänkte något i stil med "I need better words" för att beskriva hur hon kände för Edward. Och det fattar jag verkligen. Noll karaktärsutveckling. Noll finnar. Perfekt från dag ett, hur tusan skapar man en historia av det? När jag hade läst sista boken mådde jag nästan lite illa. Min egen värld må vara fadd och grå i jämförelse med Bellas universum där borta i Forks. Men min känns i alla fall, det finns i alla fall ord för att beskriva den, det finns ord kvar. Hela spektrat. Om Meyer hade tagit beslutet att skriva ännu en bok så svär jag att den hade handlar om hur tråkigt Bella hade det i sin lilla stuga i skogen med sin lilla Ferarri på tomten, med sin vampyrhjälte i handen och att hon hade tagit några vampyrskutt över till Stockholm för att dricka sig aspack och kräkas hela natten. Bara som omväxling.

Kanske det skulle ge henne lite nya ord. Vem vet.

Sen att gestaltningen är lite halvtaskig behöver jag kanske inte ens nämna. Det var inte därför jag läste böckerna. Jag läste dem för att jag alltid har varit förtjust i sammansmältning av olika element exempelvis vardag/high school med vampyrer/varulvar. Och för att det är nice med lite hjältar ibland. Dock skulle många passager ha kunnat bli så mycket bättre. Den poetiska tonen i handlingen märks inte i prosan (ovanligt!) eftersom Meyer inte går in i Bella och utvecklar hennes själsliv med större finess än att Bella kan komma fram till slutsatsen att hennes ord inte räcker till. I synnerhet i andra boken när Edward lämnar henne för att han vill låta henne ha ett vanligt liv. Varje gång hon gör någonting som är farligt så hör hon hans röst i huvudet, hur han säger åt henne att sluta. Det slutar med att hon hoppar från en klippa, bara för att han ska vara den sista hon hör när hon slutar andas. Bara den grejen påminner onekligen om exempelvis Wuthering Heights, den dramatiska klänningen-fladdrar-på-heden i samklang med stor kärlek och så vidare. Kanske är det den finaste passagen i hela kvadrologin. Andra boken that is. Det är i alla fall den som har dröjt sig kvar till skillnad från perfektionen som står mig upp i halsen.

"I som här inträden, överge allt hopp"

Fast det här är ju inte Dantes inferno. Dock tyckte jag att det var en fin inledning på detta nya bloggprojekt som är centrerat kring böcker, poesi och ord i allmänhet. Om nu ord någonsin kan vara i allmänhet, Bachtin sa ju att de var bebodda. Jag kan härmed redan ge mig själv en guldstjärna i credhimlen eftersom jag efter blott några rader redan hunnit droppa en riktig tungviktare i den litteraturteoretiska boxningsringen.

Igår såg jag ett program på svt där bokaktuella Åsa Sandell intervjuades och frågan och fick frågan om varför boxning och litteratur är så sammanknippade på diverse kultursidor. Jag säger det rakt ut: jag har aldrig märkt det. Jag vet att det är populärt bland skrivande människor att likna sitt hantverk vid något fysiskt, kanske för att försöka beskriva den metala fightingen, vad vet jag. Bland annat sa Gustave Flaubert då han skrev Madame Bovary att "valet av adjektiv kan komma mig att svettas blod".

Kort sagt, våldsmetaforen är jag med på men att den ska vara centrerad kring just boxning? Jag ska öppna ögonen om möjligt ännu mer om någon timme när jag ska läsa dagens kultursidor i DN och SvD. Kanske står det "boken knockade mig totalt" och "filtpennans kork är författarens svar på boxarens tandskydd" på var och varannan rad. (Det finns faktiskt författare som endast ville skriva med filtpennor! Och det är ju känt hur viktigt det är att skydda pennan med korken för att den inte ska torka ut, något lärde man sig väl som barn.)

Jag börjar så.