Om längtan efter ett eller annat trollspö...

Som barn vakendrömde jag mycket om magi. Jag visste att den fanns överallt omkring mig, jag var bara tvungen att lära mig att behärska den. Jag tyckte väldigt mycket om att läsa böcker med övernaturliga inslag, och det gör jag egentligen fortfarande. Skillnaden mot då är att jag har blivit så kräsen. Minns att en av mina favoritserier inom fantasysektionen var Magikernas saga av Maggie Furey.

Den var möjligtvis min första insikt om att fantasy inte var sagor, de var på riktigt. Fast jag läste mycket sagor också, speciellt förtjust var jag i de ryska sagorna. En ständigt återkommande karaktär i dessa är häxan Baba-Jaga, en auktoritet som ständigt sätter protagonisten (vanligen en rar flicka med elak styvmor eller liknande) på prov. Om hon klarar proven blir hon rikligen belönad, annars blir hon dödad. Självklart blev aldrig protagonisten dödad, hennes pompösa godhet ledde alltid att hon fick hjälp av små möss eller dylikt.

Som barn brydde jag mig aldrig så mycket om hjältinnorna, de små veka töserna vars lycka bestod i att bli gift med någon krösus. Däremot lusläste jag med skräckblandad förtjusning allting som handlade om Baba-Jaga, längtade nästan efter henne, att självklart kunna den korrekta frasen för att komma in i hennes stuga på hönsfötter. ”Stuga, stuga! Ställ dig med ryggen mot skogen och med framsidan mot mig!” Och stugan skulle vända sig om och låta mig gå in, där inne skulle Baba-Jaga sitta med en fot i varje hörn med sitt fula huvud hållet högt. ”Det luktar ryss” skulle hon säga, och sen spänna ögonen i mig.

Folksagor är välkända för sin brutalitet (även om de flesta moderna versioner är kraftigt censurerade), och visst var det inte konstigt att jag, precis som så många andra barn, lockades av faran, blodtörsten och den Onda Bråda Döden. Sen utgjorde den ryska sagovärlden ett lagom varierat exotiskt inslag i jämförelse med den nordeuropeiska Grimm-traditionen. Fortfarande ryser jag nästan till då jag läser kapitelförteckningen i den söndertummade utgåvan Ryska sagor av Alexandr Afanasiev. Titlar som "Kostjej den odödlige", "Djuren i gropen", "Jelena den Visa" och "Ivan Tsarens son, Eldfågeln och Den Grå Vargen".

Fast Baba-Jaga var den mest skräckinjagande, den högst älskade.

(Ibland drömmer jag om henne på nätterna, hur hon kommer farande i sin mortel med sitt lysande och hiskeliga ansikte. Och jag vill bara att hon ska acceptera mig, sluta sina beniga armar omkring mig och ta mig med i sina äventyr djupt inne i den vidsträckta taigan.)

Kanske handlar mitt halvt förträngda intresse för det fantastiska om att jag önskar att verkligheten var större än vad den tycks vara. Det är väl det som eskapismen handlar om. Dock är sällan den litterära kvaliteten lika hög i många fantasyböcker. Karaktärerna blir ofta platta, mängden information en aning tragglig och stereotyperna hotar eftersom sagolika berättelser av någon anledning tycks reproducera könsnormer i högre grad än mycket övrig litteratur. Kanske är jag trött på att bli besviken, det är enklare att gå på säkra kort, läsa ännu en Lagerlöf eller en Kafka…

Jag uppskattade till viss del Philip Pullmans trilogi som inleddes med Guldkompassen, mest för miljöerna dock. Neil Gaimans Neverwhere är också helt okej då jag gillar verklighetsanknytningen. Anne Rice slukade jag när jag var yngre, favoriten är så klart Interview with the vampire men i överlag så fascineras jag av hennes vackra språk.

Min älskade Louis i filmversionen

De flesta böcker jag läste när jag var liten hade övernaturliga inslag. Minns många fantastiska böcker av Roald Dahl, i synnerhet SVJ och Matilda. De flesta andra böcker jag läste när jag var liten har jag glömt. Jag läste så oerhört mycket. Inger Edelfeldts ungdomsböcker går dock inte att glömma. Juliane och jag. Missne och Robin. Breven till Nattens drottning.

Det jag försöker säga kanske är att jag skulle behöva lite tips. Välskriven litteratur med övernaturliga inslag. Jag kan inte precisera mig mer än så. Och kom inte dragandes med någon Eddings eller dylikt! Jag längtar efter fantastisk och välskriven litteratur! Litteratur som tar mig någon annanstans, inte till Auschwitz eller Malmö… utan till en sällsam, förunderlig plats som man aldrig kan vara riktigt säker på om den verkligen finns...

Rent av...vidunderligt

(bild från DN.se)

Ett pågående samtal (och en hel del frågetecken).

Spontant skulle jag säga att filmen är det hittills mest fulländade kreativa medlet. Kanske också därför som det rent generellt är så krävande, utrustningsmässigt menar jag. Filmen innefattar ju fler estetiska uttrycksmedel än de flesta andra, det visuella, det språkliga (både som text och som röst) och dessutom musik… Dessutom finns det väl större möjligheter att framställa någonting ”overkligt” via filmen än exempelvis teatern, som ju är begränsad av tid och rum. Kanske borde jag bli filmare...

Men så här enkelt är det ju inte. För det första finns det inget medium (än! I framtiden kommer det definitivt att finnas, samman med dinosaurier) som kan förmedla intryck från alla våra olika sinnen. Filmen ”kan” fortfarande inte förmedla lukt, smak, känsel på ett konkret sätt. (Dock kan upplevelsen bidra i detta på ett mer abstrakt plan, vem fick exempelvis inte blodsmak i munnen av Moodysons vidriga Lilja 4-ever?)

Jag anser definitivt att litteraturen har kvaliteter som inte kan vägas upp genom en film. Bortsett från det uppenbara SKILDRANDET så är inte det fiktiva inre rum som skapas under läsandets gång jämförbart med ett redan skapat filmiskt rum. För visst är det väl mindre krävande att se en film än att läsa en bok? DAGENS UNGDOM pekar ju i alla fall på det, om jag får vara cynisk. Men låt oss rent hypotetiskt säga att detta är fallet. I så fall varför? Därför att filmen ”levererar” en färdig produkt på ett annat sätt än en roman? Därför att en roman kräver mer av en persons inlevelseförmåga än en film gör? Det låter möjligen som att jag är ute på djupt vatten, men det finns en poäng i detta (även om jag aldrig skulle få för mig att skriva en avhandling om det, fast å andra sidan tycker jag i allmänhet att det är fantastiskt tråkigt med kvantitativa studier).

Kanske kan jag bara dra slutsatsen att alla uttrycksmedel har sin poäng, och kanske även att en kombination av olika uttryckssätt kan ta udden av denna poäng. Alternativt ge den nya dimensioner.

Men många kreatörer har ju på olika sätt kombinerat olika medel. Ofta med resultatet att som skapande aktör själva bli en skapelse i sitt eget verk. Exempel på detta är exempelvis den surrealistiske konstnären Salvador Dalí, som väl främst är känd för sitt klassiska tavelmåleri, men som också befattade sig mycket i och omkring kommersiella medier. Han designade kläder, gjorde smycken, TV-reklam, var med i talkshows och så vidare in absurdum. Detta slog fullkomligt hål på myten om den världsfrånvände konstnären och fick väl säkert en och annan representant för detta att vända sig i graven.

Moderna museets Dalí-utställning valde att visa dessa två "delar"som separata sidor hos Dalí. Dels den ”kommersiella”, allkonstnärliga sidan (eller den blasfemiska… om man så vill) och dels den klassiska där många av hans berömda tavlor fanns med. Detta tyckte jag var skönt då, eftersom jag själv föredrar hans målningar, men samtidigt gick man på utställningen miste om en viktig poäng. Nämligen att Dalí själv är en artefakt genom att integrera olika uttrycksmedel på detta sätt. Hela hans liv verkade vara en del av en ständigt pågående vision. (Detta finns det otaliga bevis på, hans middagsbjudningar till exempel. Rekommenderar starkt!)

En annan allkonstnär är den nu levande Björk. På sätt och vis påminner hon om Dalí i sitt sätt att ständigt utveckla sin estetiska ambition. Bara som exempel, oscarsgalan, då hon iförd den fantastiska svanklänningen plötsligt lägger ett ägg.

Vidare har hon själv gjort uttalanden om att hon verkligen vill integrera olika estetiska medel. Musik, självklart, men också text, bildkonst, mode, film… Inte alls på ett lika kommersiellt sätt som Dalí gjorde, faktum är att hon verkar vara rätt ointresserad om pengar, hon gör det mer av någon slags övertygelse, eller bara av ren jävelskap. Vad vet jag.

Frågan är hur man orkar representera sig själv hela tiden, som en del i ens skapelse. Kanske handlar det om energi, eller vansinne. Jag tycker att det är nog besvärligt att ens behöva presentera mig, säga mitt namn och kallprata i några sekunder i litterära sammanhang då jag ska ”representera” mig själv. Som en ständigt pågående arbetsintervju…

På något viss påminner intertextualiteten om detta. Gränsöverskridande, det ständiga samtalet som aldrig någonsin kommer att ta slut. Och vilken rätt har man att integrera någon annans verk i sitt eget? Dalí och Björk har sitt eget, men det finns otaliga exempel på kreatörer som går utanför sitt eget och drar in någon annans ofta redan avslutade verk. Tänk alla covers, tänk bara på debatten om den nya Nalle Puh-boken… Eller varför inte den här fina låten av Kate Bush, som handlar om Wuthering Heights av Emily Brontë. Jag kan inte läsa romanen utan att tänka på den här låten(som innehar textrader som direkt talar till Catherine och Heathcliff i romanen, "Heathcliff, its me, Cathy come home
I'm so cold, let me in-a-your window", bara som exempel.).

Men det kanske är det som är faran med att göra någonting, släppa en skiva, ge ut en bok. Det finns alltid en risk eller en möjlighet att någon annan gör den till någonting annat, och inför det står man maktlös. Fast utan intertextualitet, den pågående utvecklingen av medier, transformering av sinnesintryck till tryckt text, färger till musikaliska harmonier och så vidare, skulle väl världen stanna

"I wish I had a Sylvia Plath"

Jag tror inte att jag någonsin kommer att komma över henne.

Särskilt älskade litterära karaktärer

Yossarian i Moment 22 av Joseph Heller
Henry i Den hemliga historien av Donna Tartt
Missne i Missne och Robin av Inger Edelfeldt
Kaj i Polarsommar av Anne Swärd
Blue i Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl
Raskolnikov i Brott och straff av Fjodor Dostojevskij
Camille i Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda
Ingrid i En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf
Robin i Nattens skogar av Djuna Barnes
Silver i Fyrväktaren av Jeanette Winterson
Idgie i Stekta gröna tomater av Fannie Flagg
Sebastian i En förlorad värld av Evelyn Waugh
Cheshirekatten i Alice i underlandet av Lewis Carroll
Holden Caulfield i Räddaren i nöden av J.D. Salinger
Georg Bratt i Breven till nattens drottning av Inger Edelfeldt
Toft i Trollvinter av Tove Jansson
Aliide i Aliide, Aliide av Mare Kandre
Medea i Medea av Euripides
Janne i Janne, min vän av Peter Pohl
Door i Neverwhere av Neil Gaiman
Godot i I väntan på Godot av Samuel Beckett
Esther Greenwood i Glaskupan av Sylvia Plath
Tyler Durden i Fight club av Chuck Palahniuk
Puck i En midsommarnattsdröm av William Shakespeare

Vilka har ni? För att riktigt uppmana er till att svara lägger jag upp en bild på min favoritkatt N som verkligen vet hur man "spänner ögonen i en".

Seså, var inte blyga nu.

IN THE FLESH!!!!!

Råkade komma över en TV-snutt från januari, precis innan boken släpptes som jag tänkte dela med mig av till er läsare som inte gör annat än går runt och drömmer och längtar efter att få se mig LIVE och IRL.

Denna dag läser jag Pierce och Saussure, dricker kaffe i solen och ringer ett och annat samtal till inaskade Toscana. Så kan det gå (för att citera Kurt Vonnegut så här på söndagskvisten).

Även Nana tänker på semiotiken...

Det här med musor.

Tänk vad behändigt det skulle vara om man hade en musa som kunde koka kaffe och posera lite så att man drevs till stordåd då och då. Det är ju historiskt aromatiskt också, att ha en menar jag. Picasso kanske överdrev en aning men en eller två borde man ju kunna skrapa ihop. Tyvärr går det inte så bra. Jag skulle kunna lägga upp en miljon exempel på subjektiv skönhet. Det är bara att välja och vraka. Dagligen översköljs man av samhällsidealets musor, på reklampelare, i tidningar, på TV. Jag är ju inte samhället, staten är inte jag (det var väl Louis XIV som var det?). Sen är det ju väl en fördel om musan finns i ens närhet. Jag har en hel del rätt ursnygga vänner, men för att göra detta inlägg en aning mer lättillgängligt så tar vi några så kallade KÄNDISAR som exempel.







Musan är ju traditionellt sett en kvinna eftersom den STORE KREATÖREN var en man. Tack och lov så har ju detta förändrats lite efter Den Stora Väckelsen som jämställdheten inneburit (dock finns det fortfarande sorgligt många som envist låtsas sova med hårt ihoppressade ögonlock). Så varför inte lite provande slänga in en man? Här är ju en riktig flickfavorit.

Eller kanske en fantasieggande byggnad?

Detta ger mig ingenting. Visst är det fint men det är som med överanvända fraser, de glider bara förbi utan att lämna något avtryck. Hjärnan har redan hört och sett dylikt så många gånger att ingen eftertanke krävs. Det finns inga kontraster, och det är kontrasterna som får mig att känna någonting. Detta är dock inte någonting nytt. De flesta romaner som behandlar skönhetsidealet får finna sig i att se det bli besudlat eller helt enkelt kolavippa på kuppen. Några exempel är Lolita, Döden i Venedig och Dorian Grays porträtt. Så visst finns det svärta även i det allra ”renaste”. Och jag förstår också lockelsen i perfektionen, det är förgängligt, svårfångat och endast tillgängligt för några få utvalda. Själv har jag aldrig uppfattat det vara vidare fantasieggande. Charlie i min roman är på sätt och vis en drift med just detta ideal. I Rigas ögon blir hon en stereotyp för att hans blick är selektiv (och därmed också läsarens eftersom boken är skriven i första person). Konstnärssjälen med rött långt hår som självfallet reser till Paris, i enlighet med alla modernismens exilerade esteter. Och visst fick jag en del kritik för just hennes karaktär, och då klappade jag händerna i förtjusning och skrattade med huvudet bakåtlutat! Nja, men nästan..

Det är väl just detta som är problemet. Skönheten och subjektiviteten och en ständig längtan ”utan namn” efter någonting som man innerst inne vet är omöjligt. Det är ingen idé att sukta efter något lättfångat för då man väl har det så finns det ingenting sinnligt kvar att hålla sig fast i. Och så vidare.

Men det kanske skulle vara värt att prova. Vem vet, en musa kanske skulle inspirera mig oändligt. Men hur hittar man en? Kanske kunde jag sätta in en kontaktannons i DN eller så.

”23-årig intellektuell med faiblesse för veganska kanellängder till middag söker grönögd musa med klingande skratt, vällustiga handrörelser och som alltid gör dramatiska entréer”.

Fast nu fastnade jag kanske lite väl mycket i KLYSCHAN... Jag är så indoktrinerad! Jag provar igen.

”23-årig nervös debutant med skrivpanik inbjuder blivande musor till audition. Svar till ”SURPRISE ME!”

Sugen?

Några fina (på spontant vis)

Jag har alltid varit svag för starka karaktärer och Alice i Underlandet av Lewis Carroll fullkomligen vimlar av dem. Som barn var min favorit Hattmakaren, men nu finns det inget tvivel om saken - Cheshirekatten. Denna säregna och gäckande figur, på samma gång vänlig och farlig, med sin blänkande tandrad. Kanske är det också dennas position, Cheshirekatten ger intrycket av att vara så frigjord från den värld den lever i, den bryter mot lagarna och Drottningens välde verkar inte beröra den nämnvärt. Kanske handlar det om att lura systemet, nej inte lura, utan att vara oberoende av det. Detta gör att Yossarian, i en annan storslagen roman, nämligen Moment 22 av Joseph Heller, är en av mina hjältar. Faktum är att jag vid första läsningen av romanen, för något år sedan, blev fullkomligt förälskad i honom. Det händer sällan. Kanske aldrig. Jag är inte en sådan som grinar till Extreme Home Makeover direkt.. Men hur kan man inte falla pladask för en roman som inleds med meningarna: "Det var kärlek vid första ögonkastet. Första gången Yossarian fick se fältprästen blev han vilt förälskad i honom." Yossarian glider runt i romanvärlden som en blaserad dandy vilket gör det svårt att få något grepp om honom. Han roar och oroar, så att säga. Precis som Snusmumriken i Tove Janssons böcker om Mumindalen, precis som Sebastian Flyte i Brideshead revisited av Evelyn Waugh och Henry i Den hemliga historien av Donna Tartt.

Det som ovanligt är med Moment 22 är att Yossarian är huvudkaraktären, men det är möjligt att Hellers grepp är det som ger boken dess styrka. Att kunna beskriva en huvudkaraktär och ge den liv på ett trovärdigt sätt och samtidigt behålla känslan av att personen gäckar och distanserar sig från läsaren är något som imponerar mig storligen. I Den hemliga historien, är huvudkaraktären jämförelsevis en ganska blek personlighet i motsats till Henry som är ett geni, samma sak gäller för Charles i Brideshead revisited. Även Kaj i Polarsommar av Anne Swärd är den karaktär som jag uppfattar mystifieras i jämförelse med Kristian.. Samma sak är fallet även i Mumindalen, där Snusmumriken är den vandrande och drömmande, han som försvinner från Mumintrollets värld. Jag skulle kunna ge massvis av exempel på detta, men jag tror att jag har gjort min poäng tydlig nog. Varken Sebastian, Snusmumriken, Henry eller Kaj är huvudkaraktärer. Det är ju enklare att mystifiera någon genom någon annans ögon, så att säga. Och jag är väldigt svag för den "typen" av karaktär (fast alla är ju självklart mycket olika, dock tydliga i sin utformning vilket gör att jag minns dem länge, länge). Kanske skulle man kunna se Camille i Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda som ännu ett undantag? Hon är huvudkaraktären, romantiserad och mystifierad och dessutom är väl boken skriven i första person?

Camille i filmversionen

Kanske missminner jag mig på den punkten, har inte boken framför mig.. Vidare är jag mycket fascinerad av tystnad och rymd i romaner. Det är rätt svårt att förklara mer ingående, det handlar om en genomsyrande känsla i boken, följt av ett ganska torrt (?) språk, en avgränsad plats i tid och rum, en fiktiv värld och en känsla av att gå i inre exil då man som läsare träder in i den världen. Ett lysande exempel är många av Torgny Lindgrens böcker, men i synnerhet Pölsan. Jag förknippar även vissa romaner av Jeanette Winterson med detta, kanske mest Fyrväktaren. Fast kanske krävs inte ett tillbakahållet, torr-lyriskt språk för att frammana känslan. Jag tänker på Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren som ju är långt ifrån torrt skriven. Den skapar också en avgränsad fiktiv värld (och visst gör "alla" skönlitterära böcker det, det jag är ute efter är något annat). Men tystnaden och rymden finns inte där på samma sätt, den har andra kvaliteter (faktiskt är det ohejdad!). Kanske är det skörheten jag vill åt, och föraningarna jag får av framförallt Lindgren att det döljer sig ett helt hav under den lilla pölen jag har fått se. Symboliska undertoner, mytologi kanske, som att det finns en stor Sanning eller kanske i alla fall en stor Fråga som man inte bara får i handen utan måste gräva runt ett tag för att hitta.

Och jag är också mycket förtjust i så kallade grundstenar eller klassiker, Ovidius Metamorfoser och Dante Aligheris Inferno ur Den Gudomliga Komedin.

Intertextualitet är någonting som jag fascineras av oändligt mycket, och jag kommer aldrig att sluta leta. Kanske uppskattar jag dessa två verk mycket också för att de är styrda av sina system vilket ger mig en känsla av kontroll. De olika skikten i Inferno, kristendomens lagar och uppdelningar samt den romerska (och grekiska i viss mån) mytologins logik och hierarkier. Sen att de båda är skrivna på vers gör ju inte saken sämre, även om det blir högst påtagligt att man borde ha satsat på att lära sig några fler språk är svenska, skräckslagen engelska och pinsamt dålig franska. Italienska till exempel.

Vidare är jag svag för barndomsskildringar, ett lysande exempel är den smått fantastiska Aliide, Aliide av Mare Kandre. Barndomen fångas ofta i sin egen stereotyp, blir en projicerad önskeversion som vid eventuell filmatisering skulle skildras genom varmgult 70-talsfilter. Aliides värld är dock mycket annorlunda, kantad av ökande ångest och själväckel, mycket säreget och trovärdigt gestaltat. En barnbok som också är mycket obehaglig och närmast driver med bilden av den lyckliga barndomen är Tove Janssons Den farliga resan. På samma sätt som jag skrev om hur Pölsan tycks dölja mycket under ytan så har denna berättelse två stadiga skikt, blir lätt tolkad ur en jungiansk eller freudiansk synvinkel. Skogen som symbol för det omedvetna är tämligen frekvent använd, och här blir den sannerligen utnyttjad. Och om jag ska gå in på dylik symbolik så utspelas en av mina favoritböcker, Missne och Robin av Inger Edelfeldt, också i en mörk och farlig skog... Boken har till och med underrubriken "En berättelse om skogen". Egentligen intresserar mig mycket litteratur som handlar om människor på gränsen. Oavsett vilken gräns det rör sig om. Inger Ederfeldt gestaltat mycket ofta just detta, tror till och med att hon själv har sagt det, i synnerhet i hennes novellsamlingar, där min favorit är den magiska Den förunderliga kameleonten. Hennes barnskildringar är mycket fina och dessutom behandlar hon ofta performativiteten som min husgud Judith Butler skrev om i Gender Trouble.

Hon är den feministiska teoretiker som införde queerteorin i genusvetenskaplig kanon (och även i en del andra teoretiska områden). Distinktionen mellan det skapade könet och det biologiska könet är en av grundstenarna som Butler tar vidare till helt nya nivåer. Det finns få eller inga böcker som har påverkat mig så mycket som just denna bok. Förvisso blev jag helt förstummad inför både Renée Descartes Avhandling om metoden

och Julia Kristevas Fasans makt, men det var mer en skönlitterär fascination, inte något som var i närheten av lika världsomvälvande som Gender Trouble. (Nog för att det skedde en revolution i mitt huvud första gången jag läste Äcklet av Jean-Paul Sartre, men då var jag sexton bast och visste inte hur jag skulle använda mig av det. Butler har jag med mig i huvudet hela tiden, nästan som en utväxt någonstans på hjärnbarken, sprängfull av saker jag ännu inte hunnit ta till mig på riktigt).

Detta var bara ett spontant utkast på några fina verk. Det finns ju ett antal till, och säkert en miljon böcker som jag ännu inte har hittat som jag skulle tycka lika mycket om som de ovan nämnda. Och kom ihåg: det är alltid välkommet med tips.

för att inte tala om hur jag saknar BJÖRNEN

Tillbaka i Stockholm igen, förvirrad kastas man ut mitt på centralstationen som en nyfödd i en kokande gryta. Och genast är allt lugn man fått i barndomshemmet som bortblåst, man börjar genast gå fortare trots att man släpar på en och annan resväska. Men man vänjer sig. Det är ju inte bara illa trots allt. Man träffar folk man har saknat som har varit i Zambia och man träffar folk man har saknat som inte har varit i Zambia och sen åker man till universitetet och börjar en kurs i semiotik.

Där läser man texter där det ibland står saker som det här:
"Language does not simply name pre-existing categories; categories do not exist in 'the world' (where are the boundaries of a cloud; when does a smile begin?). "
och sen har man en dedikerad lärare som skriver:
"den som har ont om tid men ändå vill följa kursen kan koncentrera sig på läroböckerna, d v s Chandler och Sonesson, den som vill leva ut sin kärlek till teorin och det abstrakta tänkandet läser allt"
Och tro mig, jag känner stark kärlek till det abstrakta tänkandet så jag har mycket att läsa. Dock så är jag mycket rastlös med mina studier just nu, jag längtar så mycket efter sommaren då jag kan återvända till ÄLVEN och SKOGEN och sitta i min lilla skrivstuga dag ut och dag in.

Egentligen är det enda jag vill ha den här känslan.

Det skulle räcka med en enda dag på hela sommaren.

Jack Kerouac fattade precis.

“The only people for me are the mad ones, the ones who are mad to live, mad to talk, mad to be saved, desirous of everything at the same time, the ones who never yawn or say a commonplace thing, but burn, burn, burn, like fabulous yellow roman candles exploding like spiders across the stars and in the middle you see the blue centerlight pop and everybody goes "Awww!”

En annan som har fattat är Paulie. Så här är det på mina litteraturlektioner också (i alla fall i huvudet.)

När jag blir stor ska jag ha en grönskande terass i sydeuropa där det inte regnar på långa perioder, tavlor av Dalí och Blake ska omringa sammetssofforna och marmorskulpturerna och en aldrig sinande ström av Debussy, Beethoven, Tiersen, Chopin, Mozart, Ravel, Stravinskij, Tjajkovskij, Satie och Mendelsohn ska åka rutschbana på luftvirvlarna när jag sitter och fläktar mig långsamt med ett gigantiskt palmblad eller en solfjäder från Venedig.

Ingen kan som Dalí få mig att glömma klockor (eftersom han smälter dem) eller hur pianomusik går att känna bara man sträcker ner handen i älven

eller hur människan egentligen är ett instrument, en cello kanske, och att det är exakt en sådan insikt som hela sinnligheten handlar om. Bara som ett exempel.

tankefragment en alldeles vanlig onsdag

1. Tänker som vanligt mycket på stora djur. Idag i synnerhet på giraffen och på hur lejonen i vissa områden har specialiserat sig på ensamma äldre mansgiraffer. De har det inte så lätt, mansgirafferna. Lejonen har det heller inte lätt, även om det ser ut så ibland på Animal planet när de mest ligger och sover eller biter varandra i nacken.

2. Liksom, på medeltiden trodde man att man gav sig till Djävulen om man spelade tritonusintervallet och att man letade sig ner till Helvetet om man spelade alla toner från Gess nedåt i tonskalan till C som är Guds ton. Idag tror folk att karaktärer i TV-serier finns på riktigt. Du kanske var en av de som ringde in till redaktionen och ville ha Bimbo tillbaka efter att hon dött i Tre Kronor? Erkänn, det var du.

3. Och sen var det Old Amica, som har fastnat i mitt huvud.

Jag vet en hund som vill bli kejsare eller i alla fall halvgud.

At do ånt stjömmes å fåra dill Porsoij

I morse sa jag till mamma: "I sommar skulle jag gärna vilja bygga något."
Hon föreslog att jag skulle riva ut väggarna och renovera min skrivstuga. Då vred jag ängsligt på mig. Gjorde en och annan grimas. Hon blev tyst en stund. Sen sa hon, med återhållet skratt: "Annars kan du ju prova att bygga en fågelholk."

I Stockholm bygger jag sällan saker. Men det är annorlunda här. Här tar man sig Funderare. Här får man ibland för sig att man ska gräva en mycket stor grop, plantera ett träd eller göra ett jordgubbsland. Här lyfter man med knäna och väntar på mildvädret. Letar med blicken efter någon älg ute på isvidden nedanför huset. Om somrarna händer det att de simmar, rätt genom de livsfarliga underströmmarna. Det är en syn för gudar.

Här försöker man klippa navelsträngen. Kan inte sluta kretsa kring barndomshemmet, som om det vore centrat i ens eget solsystem. Här promenerar man runt Skäret. Här får man stå ut med att en del folk i byn hänger upp döda älgar på krokar under jaktsäsongen. Här händer det att man gråter lungorna ur sig. Men här är det inte värre än vanligt.

Här säger man saker som ”jämna plågor”. Och längtar efter förvandlingen.

Här minns man när man som barn dämde upp bäcken om vårarna. När C blev jagad av en älgko runt halva elljusspåret och när morbror Alf berättade om när han träffade Björnen. Hur den bara kom närmare och närmare. Till slut han sa åt den att det var dags att gå hem, och då gjorde den faktiskt det. Här talar man med djuren, eller så skjuter man dem och hänger upp dem på krokar.

Om nätterna vrider man sig stundtals i vånda. Det är inget man pratar om. Det är inte värre än vanligt, och heller inte värre än någon annanstans. Här hämtar man tidningen, åker in till stan och tittar på folk. Här finns det faktiskt folk, och bilar också för den delen. Ibland går någon förbi uppe på lillvägen med stavar. Ibland flera stycken. Då blir man allt nyfiken. Man erinrar sig om någon gång då folk gick man ur huse. Kanske var det på valborgs, då det fortfarande fanns en brasa nere i byn. Nu är den flyttad till stan. Här vill man helst inte in till stan. Man håller sig hellre hemma, står i fönstret och ser ut över isen. Där är allt bländande vitt. Man känner sig blind, men kan inte sluta stirra. Ibland går man rakt över vidden till Storholmen som ligger i mitten. Det är en djungel där ute, nästan orörd. En frusen vildmark. Där letar man efter odjuren som är som odjur ska vara. Stora, och ännu större.

Här dricker man kaffe men vankar aldrig av och an. Här väntar man på bussen i tjugo minuter utan besvär. Men här väntar man sällan på bussen. Bara på förvandlingen. För ibland måste man gå ut på bron en stund för att andas. För att bländas. Och i kroppen ligger lugnet som en tröstefilt runt det knytnävsstora röda. För man blir ständigt slagen inifrån. Men här har man tid att faktiskt känna efter. Att hjärtat spöar upp en. Man tar det med ro. Kanske är det därför man svarar som man gör när någon frågar hur det är. "Jämna plågor."

hej vad det går

(eller vad kommer efter F# i Bb-moll om man tänker på stora fiskar som simmar förbi fönstren i ett rum som snurrar)

Presentation, på internetcommunityvis

Namn: Andrea
Tillstånd: Väntar på Godot.
Vad gör du: Förbereder mig inför en lång resa norrut.
Vem är din hjälte: Gudrun Schyman och hennes vidunderliga retorik.
Vad är du rädd för: Det gamla vanliga. Sjukdom och död och jordens undergång!
När du blir stor ska du bli: Akademiledamot, typ!
Vad gör dig gladast just nu: Min lillasyster M som alltid skickar sms där det står ”vgd”, vilket jag har lärt mig betyder ”vad gör du?”. Dagens ungdom!
Målning jag gillar:















Snygg eller trevlig: Snygg så klart. Trevlig kan gå och lägga sig.
Bästa låten: Stand inside your love av Smashing Pumpkins, sen jag var tretton.
Favoritförfattare: Djuna Barnes, Tove Jansson, Mare Kandre, Donna Tartt, Torgny Lindgren, Jeanette Winterson.
Du saknar: Att framkalla foton i mörkrummet som jag hade en gång i en lägenhet i Huvudsta.
Favoritregissör:














Du hatar: Politiskt tjafs, människor som uttalar sig utan sakkunskap.
Du älskar: Att bada i havet.
Plats: Just nu i en lägenhet strax söder om söder, snart i Norrbotten omringad av tre katter med stora öron som går i cirkel runt mig mässande ”We will make you one of us”.
Plats du undviker:
















Tillstånd: Blaserad på ett bekvämt sätt.
Vad tycker du om att äta?: Sparris, avocado, japansk soja. Allt på Lao Wai.
Vem ska du gifta dig med? Yossarian, min hjälte. (Moment 22)
Vad är ditt hjärta gjort av: Hjärtmuskulatur, blod, kärl, elastiska fibrer, purkinjefibrer, klaffar, bindväv, hjärtsäck. (Fast jag känner en med ett hjärta format som havet.)
Ett citat som kunde varit skrivet av dig: ”Follow your inner moonlight don't hide your madness”!! (Allen Ginsberg)
Teoretisk hjälte: Judith Butler – my one and only. (Är också löjligt svag för C.G. Jung)
Nya intressen: Spela dragspel, överluleåbondska.
Hemlig talang: Rabbla marsvinsraser.
Kass på: Skridskor…
Läser just nu: Döden i Venedig av Thomas Mann, The Heart is a Lonely Hunter av Carson McCullers
Bästa vän:

Introduktion - nattens dröm

Hänger fritt i rymden, innesluten i någon slags kapsel som långsamt roterar. Allt är tyst. Miljoner avlägsna planetkroppar omkring mig. Jag kan inte röra på någonting utom fingrarna och de är stela som dåligt oljade gångjärn. En hund av golden retrievertyp flyger försiktigt förbi mig, trycker vänligt nosen mot glaset och är sedan borta. Solen slickar jordytan. Jag har flugor i rymdhjälmen, det känns som att de kryper in i öronen.