The Twilight Saga - Stephanie Meyer

Jag känner att jag måste bli av med denna kvadrologi eftersom jag under läsandets gång har känt en allt större olust. Twilight-serien är alltså fyra böcker om relationen mellan sjuttonåriga Bella Swan och vampyren Edward. Böckerna har frälst ungdomar världen över men även en hel del vuxna. För någon månad sedan hade filmen "Twilight" premiär på biograferna. Den är då baserad på den första boken. Det säger väl en hel del om boomen.

Det måste vara tacksamt att skriva en bok som centreras kring kärlek där objektet för jagets intresse är en övermänniska. För det är så Meyer skrildrar Edward. Det finns en lång tradition av vampyrromantiska böcker men de element av obehag som vanligtvis brukar kontrastera mot vampyrernas ofta sköna drag saknas helt hos Meyer. Hon tecknar ett vampyrporträtt av av ängel, och det är störande. Edward är perfekt på alla sätt. Vad han än tar sig för så är han en stjärna. Han spelar piano som en gud, är beläst, välklädd, charmig, bedövande vacker och en jävel på att ta megaskutt upp i var och varannan tall han passerar. Bara för att.
Det är inte så underligt att Bella ramlar pladask för det (vilket hon gör bokstavligen då hon beskrivs som väldigt klumpig).

Meyer drar in vampyrelementet i high schoolmiljö, hon gör en smidig infodump (teknik att etablera en ny värld för läsaren genom utspridda stopp i historien där information koncentreras, vanligt i fantasy och science fiction) genom att använda sig av Bellas nya ögon och låta Edward förklara för henne hur det ligger till. Och visst är det ett genialt drag att gestalta den första kärleken genom att dra in övernaturliga element. Vilken tonåring som helst känner självklart igen sig i Bellas beskrivning av hur hon känner för Edward, om hans perfektion, hans fläcklöshet (den enda molnet på deras himmel är så klart att Edward är FARLIG och att han kan råka göra henne till en vampyr om han inte behärskar sig. Att han inte ska behärska sig är Bellas största dröm då hon självklart vill bli en vampyr så därför är molnet på deras himmel snarast en molnstrimma där Bella riskerar att Edward ska bli emokid över sig själv trots att han är så perfekt..).

Det har talats mycket om vampyrismen i parallell till sexualiteten. När Bella tar steget till att bli en vampyr så är det en metafor för att debutera sexuellt, att gå över till andra sidan, att bita i äpplet, att inte vara lika "ren" längre. Man skulle väl kunna sammanfatta det så här: Edward är orolig för vad som ska hända med Bellas själ om hon blir en vampyr. Bella vill ligga. Behöver jag säga vem som vinner? Ja, Bella blir en vampyr.

Fast de gifter sig först.

Och det är precis det jag ville komma till. Den här präktigheten, alltså. Det som ger mig den starka känslan av obehag, att jag bara ville vara klar med alla delarna för att inte behöva befatta mig med texten längre.
Allt är perfekt hela tiden. Edward är snygg. Bella är den enda han vill ha. (Härligt feministiskt. Not!) Det som driver historien framåt är olika typer som vill skada Bella så att Edward måste beskydda henne. Även från sig själv. Bella överlever så klart alla faror. Alla utom Edward då, eftersom det är han som gör henne till vampyr i fjärde boken. Men det var ju det hon ville; alla är nöjda.

Men hur skriver man fyra böcker om absolut perfektion? Hur lyckas man? Det enda stället jag verkligen hajade till över var när Bella tänkte något i stil med "I need better words" för att beskriva hur hon kände för Edward. Och det fattar jag verkligen. Noll karaktärsutveckling. Noll finnar. Perfekt från dag ett, hur tusan skapar man en historia av det? När jag hade läst sista boken mådde jag nästan lite illa. Min egen värld må vara fadd och grå i jämförelse med Bellas universum där borta i Forks. Men min känns i alla fall, det finns i alla fall ord för att beskriva den, det finns ord kvar. Hela spektrat. Om Meyer hade tagit beslutet att skriva ännu en bok så svär jag att den hade handlar om hur tråkigt Bella hade det i sin lilla stuga i skogen med sin lilla Ferarri på tomten, med sin vampyrhjälte i handen och att hon hade tagit några vampyrskutt över till Stockholm för att dricka sig aspack och kräkas hela natten. Bara som omväxling.

Kanske det skulle ge henne lite nya ord. Vem vet.

Sen att gestaltningen är lite halvtaskig behöver jag kanske inte ens nämna. Det var inte därför jag läste böckerna. Jag läste dem för att jag alltid har varit förtjust i sammansmältning av olika element exempelvis vardag/high school med vampyrer/varulvar. Och för att det är nice med lite hjältar ibland. Dock skulle många passager ha kunnat bli så mycket bättre. Den poetiska tonen i handlingen märks inte i prosan (ovanligt!) eftersom Meyer inte går in i Bella och utvecklar hennes själsliv med större finess än att Bella kan komma fram till slutsatsen att hennes ord inte räcker till. I synnerhet i andra boken när Edward lämnar henne för att han vill låta henne ha ett vanligt liv. Varje gång hon gör någonting som är farligt så hör hon hans röst i huvudet, hur han säger åt henne att sluta. Det slutar med att hon hoppar från en klippa, bara för att han ska vara den sista hon hör när hon slutar andas. Bara den grejen påminner onekligen om exempelvis Wuthering Heights, den dramatiska klänningen-fladdrar-på-heden i samklang med stor kärlek och så vidare. Kanske är det den finaste passagen i hela kvadrologin. Andra boken that is. Det är i alla fall den som har dröjt sig kvar till skillnad från perfektionen som står mig upp i halsen.