I enlighet med modernismen så ligger fokuseringen i ”Redan då var räven jägare” inte på handlingen. Den kan enkelt sammanfattas till att handla om Adina, en ung lärare och motståndare till den rumänska Ceausescu-regimen vid tiden för diktatorns fall. Hennes bästa vän Clara förälskar sig i en man som arbetar som spion för hemliga polisen, Securitate. När Adina upptäcker att han har sökt igenom hennes lägenhet bryter hon vänskapen med Clara och flyr för att inte blir arresterad. Strax efteråt störtas Ceausescu och det blir Adinas räddning.
Fokus ligger istället på att skildra hur Adina och hennes omgivning påverkas av diktaturen. Vid ett tillfälle i boken står det ”Man blir lyhörd, när rädslan smyger på.”. Detta är kännetecknande för hela romanen. Med synen som redskap skildrar Herta Müller en värld som Adina ser genom ett filter av detaljer. Detaljerna vidgas till bilder som adderas och långsamt målar upp ett collage av en större helhet. Man kan se romanen som ett nät av karaktärer och grupperingar som knyts till olika detaljer. Müller frigör sig dock från det första stadiet (karaktärerna och grupperingarna) och via associationsförklaringar förlitar hon sig snart på detaljernas symbolverkan. Exempelvis spottar personerna vid hemliga polisen hela tiden solroskärnor. När Adina ser solroskärnor i sin toalettstol vet hon direkt vem som har varit där.
Tematiken i romanen är klassiskt modernistisk då den är präglad av misstro mot framtiden och av förtryck. Den värld som Adina lever i är kvav och fuktig. Luften tycks stå stilla, tiden likaså.
I inledningsscenen ligger Adina och Clara på taket till ett hyreshus. Popplarna som omger dem är högre än huset och i Adinas ögon är popplarna knivar. ”När Adina tittar för länge på popplarna, vrider de knivarna från den ena sidan till den andra i hennes hals. Då får hennes hals svindel.”
Detta handlar om hur hotet hela tiden är nära. För att hantera skräcken för diktaturen gäller det att inte granska världen för noga. Adina fokuserar på detaljerna för att slippa se helheten, den tröstlösa situation hon befinner sig i. En situation som kännetecknas av diktaturens kontroll av folket, där plåtslagaren hänger sig så nära golvet att han hade kunnat gå därifrån om han bara hade sträckt på tårna, en situation där trottoarerna luktar hunger, strömmen ofta stängs av och skolbarnen lydigt skriver om hur härligt det är att veckovis tvingas arbeta på tomatfälten istället för att gå i skolan.
Om Adina tittar för länge på popplarna, ser hon att de egentligen är knivar/att den hotande diktaturen finns överallt, och det ger henne svindel. Jag uppfattar texten som ett urverk, där varje detalj är essentiell för läsarens förståelse. På så sätt är den komplicerad och kräver odelad uppmärksamhet. Exempelvis är det varje dag en bild av diktatorn i tidningen. ”Tidningen är skrovlig, men diktatorns pannlock har ett ljus skimmer på pappret. Den är oljig och glänser. Den består av hoppressat hår. Pannlocken är stor, den driver bort mindre lockar mot bakhuvudet på diktatorn. De slukas upp av pappret. På det skrovliga pappret står det: Folkets mest älskade son.
Det som glänser ser.
Pannlocken glänser. Den ser varje dag ut över landet.”
När Adina tittar på bilden av Ceausescu blir pannlocken en symbol för diktatorn, pannlocken driver bort de mindre lockarna/motståndarna. Pannlocken glänser. Vid upprepade tillfällen senare i texten refererar Müller till diktatorn/pannlocken genom att upprepa ”Det som glänser ser”. Detta är då i direkt koppling till hemliga polisen som ser allt, som är ”landets synnerv”. Människorna är till och med rädda för bilden i tidningen. Hotet är närvarande men samtidigt dolt. Därför ser Adina faran i allting omkring henne. Hennes inre projiceras på verkligheten och besjälar den. Det är också därför som popplarna är knivar och regndropparna som faller från dem blir kulor.
Samtidigt som detaljerna är delar av de drivande kugghjulen i textens urverk finns det en stark känsla av stillestånd i texten. Det finns ingen framtid. Lukten från brända likdelar på slakteriet hänger tung över folket. Claras ben är endast fästade vid hennes kropp för att hon ska kunna ta några steg när hon prövar sin nya blus. Arbetarna liknas vid tamdjur men är mer fångna än dem; tuppen kan i alla fall flyga över staketet. Håret på golvet hos frisören lever när de omkringkrälande kackerlackorna bär det, på människorna är håret livlöst.
Räven som symbol har en central betydelse i boken. Som barn fick Adina ett rävskinn av sin mor, hon hade längtat efter det länge. Varje gång en spion har genomletat hennes lägenhet har ett av rävens ben skurits av från skinnet. ”Rävar skjuter man inte, de går i fällan”. Adina anar att hon kommer att arresteras då alla benen är har skurits av. Det står också att ”Räven sitter i huvudet”. Jag tolkar räven som en symbol för motståndet. Jag kan heller inte låta bli att koppla det förtryckta folket till La Fontaines fabel om räven och rönnbären. De finner sig i en situation där de inte når rönnbären/gör uppror. Samtidigt drömmer Adina om att vara en jägare/modigare, precis som räven. Det gäller bara att inte gå i fällan.
De modernistiska kännetecken är i synnerhet känslan av framtidslöshet, men också den begränsade synvinkeln ur vilken verkligheten beskrivs. Förvisso skiftar perspektivet från att till största del utgå från Adina till ett fåtal andra karaktärer. Müllers sparsmakade och poetiska språk blir en kod som läsaren får lösa. Kronologin är mestadels linjär, Müller arbetar istället djupledes vad gäller medvetandeskikten. Det är genom dessa skikt det konkreta anas. Exempelvis får läsaren veta mycket lite om på vilket sätt Adina gör motstånd mot diktaturen. Istället beskrivs upplevelsemiljön omkring henne, en miljö av tigandets revolt, och blir på så sätt det som måste genomträngas för att nå förståelse för det faktiska.
I rak motsats till den mest kännetecknande modernistiska berättartekniken, stream of consciousness, är det istället kompressionen som styr romanen. I enlighet med Algulins uppställning av den modernistiska poesins tre främsta kännetecken skulle jag säga att Müller i stor utsträckning ansluter sig till just kompressionen, fast i romanform. Det experimentella består i synnerhet av Müllers teknik att berätta det stora genom det lilla, men också i hennes lakoniskt poetiska ton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar