En liten lista från bokens mage

Jag läser just nu:
Orbitór Vänster vinge av den rumänske författaren Mircea Cartarescu. Första delen i en trilogi vars delar briljant nog heter Vänster vinge, Kroppen och Höger vinge. Hur snyggt är inte det? Boken är mycket lovande. Inleds av ett introvert, stillastående synsätt matchat med ett svulstigt adjektivtstint språk där alla mina favoritämnen avhandlas: drömmar, förgången tid, sömn, melankoli, kroppslig mekanik och böckers inflytande. "Jag mindes kvällarna då jag var tvungen att sluta ögat med fingrarna för att kunna somna. Mindes dagarna då jag skrattade med bara halva ansiktet, medan den andra halvan förblev dyster och olycksbådande. Och nu när jag blinkade snabbt, ryckte det på ett irriterande vis i munnens ringmuskler, och när jag var trött bröt kallsvetten fram ur porerna på vänstra kinden. Jag roade mig med att se mig i spegeln med ett öga i taget. Med det högra verkade rummet ljust och färgerna lyste beskedligt intill varandra. Vänstra ögat däremot såg en underlig grönaktig grotta där blöta böcker låg och dallrade som huden på undervattensdjur."


Denna bok liksom Redan då var räven jägare kräver en fokusering för att i så stor utsträckning som möjligt kunna ta in varje nyans av hans bildexplosioner. Självklart kräver alla böcker fokus från läsaren, men ju tätare språk och bildflöde, desto mer komplicerat blir det att läsa med ett öga istället för två. Ibland känns det som att jag skulle behöva minst tre eller fyra ögon.

Böcker närmast på tur:
Skattsökaren av Jean-Marie Gustave le Clézio. Har bara tjuvläst första sidorna något och när jag tänker på det ser jag undervattensvärldar och vidsträckta stränder i barndomens klarsynta glömska (oxymoron!) framför mig. Lite grann som en snabbresumé av En världsomsegling under havet av Jules Verne. Men det var ju bara första sidorna.


Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami. Har självklart tjuvläst lite även i den men känner att jag måste ge den en ny chans eftersom jag ögonblickligen störde mig på att varje replik följdes av ett beskrivande av hur den sades. Exempelvis "Tjena tja, sa han förbryllat" eller "god pasta, fräste hon". Att skriva på det sättet tycker jag gör texten statisk och vägrar läsarens fantasi vissa försök till nyanserad psykologisk tolkning på det direkta planet. Men som sagt, jag stryker inte katten mothårs. Eller nåt. Alltså jag ska prova igen. Jag gillade ju trots allt Norweigan wood. Det måste väl bero på något mer än Beatles-anspelningen?


Senast lästa bok: Alice i Underlandet av Lewis Caroll. Obegripligt fantastisk i kombon simpel vs nivårik. Ibland inbillar jag mig att det inte finns någon vetenskap som inte anammat karaktärer eller skeeden ur Carolls världar för att beteckna någon teori. Exempelvis Humpty dumpty i Through the Looking Glass där han och Alice diskuterar semantik



"I don't know what you mean by 'glory,'" Alice said.
Humpty Dumpty smiled contemptuously.
"Of course you don't – till I tell you. I meant 'there's a nice knock-down argument for you!'"
"But 'glory' doesn't mean 'a nice knock-down argument,'" Alice objected.
"When I use a word," Humpty Dumpty said in a rather a scornful tone, "it means just what I choose it to mean – neither more nor less."
"The question is," said Alice, "whether you can make words mean different things."
"The question is," said Humpty Dumpty, "which is to be master – that's all."
Alice was too much puzzled to say anything, so after a minute Humpty Dumpty began again.
"They've a temper, some of them – particularly verbs, they're the proudest – adjectives you can do anything with, but not verbs – however, I can manage the whole lot! Impenetrability! That's what I say!"


Otroligt fräckt, skulle kanske en lingvistikälskare som min goda vän Jessica säga. Om jag någonsin träffat Humpty Dumpty skulle jag fråga honom om vad han tycker om Bachtins idé om att orden är bebodda. Det känns som att den där Humpty Dumpty har en hel del saker att säga om det mesta. Det är fint.


Bok jag ska läsa när jag får tid (och som jag har längtat efter länge):
Ulysseus av James Joyce. Ibland känns det som att jag redan har läst den dock, detta eftersom han citeras i det OÄNDLIGA när man är i kontakt med litteraturhistorien. Ulysseus känns lite som Dante, gällande namedropping. Fast Dante är ju mer som en underliggande handling för extremt mycket film och litteratur. Bara i När lammen tystnar då huvudkaraktären Clarice Starling eskorteras ner till Hannibal Lecter och hon passerar samma antal dörrar som Dante gör i Inferno. När hon slutligen möter vår käre doktor så står han i mitten av sin cell uta att röra sig, väggarna är av glas. Detta blir en tydlig modernisering av Djävulen som i Dantes helvete är fastfrusen i is (glasväggar) utan att kunna röra sig, precis som Hannibal. Bara ett exempel. Fast Joyce alluderar ju redan i Ulysseus till en massa olika saker, främst då självklart Odysséen. Fast man kan ju se det som att även Dante gjorde det, bortsett från Bibeln. Men det är svårare att kartlägga 1300-talet än företeelser från modernismen.


Bästa kulturprogram:
Babel så klart. När Kobra börjar igen i mars kan vi börja snacka om konkurrens men i dagsläget så är Babel överlägset mest intressant.


Årets hype:
Rumänien! Börjar man läsa två fantastiska rumänska författare det första man gör så kan det ju inte bli annat. Jag ska uppdatera allt efter att dagarna går.


Årets mest lovande ämne:
Melankoli. Det har precis kommit ut en bok som heter Melankoliska rum där författaren Karin Johansson undersöker melankolin ur ett historiskt perspektiv. Då hon boken togs upp i Babel diskuterades det om hur melankolin klassats som en manlig och förnäm sjukdom i motsats till depressionen som är typisk kvinnlig och lågstatus.


Eftersom jag är mer än lovligt förtjust i emovibben man får av melankoliska dandys så kan jag inte lova att jag kommer att hålla mig borta från den här boken speciellt länge. Det mänskliga psyket är nämligen något av ett favoritämne för mig. Godis!