Den var möjligtvis min första insikt om att fantasy inte var sagor, de var på riktigt. Fast jag läste mycket sagor också, speciellt förtjust var jag i de ryska sagorna. En ständigt återkommande karaktär i dessa är häxan Baba-Jaga, en auktoritet som ständigt sätter protagonisten (vanligen en rar flicka med elak styvmor eller liknande) på prov. Om hon klarar proven blir hon rikligen belönad, annars blir hon dödad. Självklart blev aldrig protagonisten dödad, hennes pompösa godhet ledde alltid att hon fick hjälp av små möss eller dylikt.
Som barn brydde jag mig aldrig så mycket om hjältinnorna, de små veka töserna vars lycka bestod i att bli gift med någon krösus. Däremot lusläste jag med skräckblandad förtjusning allting som handlade om Baba-Jaga, längtade nästan efter henne, att självklart kunna den korrekta frasen för att komma in i hennes stuga på hönsfötter. ”Stuga, stuga! Ställ dig med ryggen mot skogen och med framsidan mot mig!” Och stugan skulle vända sig om och låta mig gå in, där inne skulle Baba-Jaga sitta med en fot i varje hörn med sitt fula huvud hållet högt. ”Det luktar ryss” skulle hon säga, och sen spänna ögonen i mig.
Folksagor är välkända för sin brutalitet (även om de flesta moderna versioner är kraftigt censurerade), och visst var det inte konstigt att jag, precis som så många andra barn, lockades av faran, blodtörsten och den Onda Bråda Döden. Sen utgjorde den ryska sagovärlden ett lagom varierat exotiskt inslag i jämförelse med den nordeuropeiska Grimm-traditionen. Fortfarande ryser jag nästan till då jag läser kapitelförteckningen i den söndertummade utgåvan Ryska sagor av Alexandr Afanasiev. Titlar som "Kostjej den odödlige", "Djuren i gropen", "Jelena den Visa" och "Ivan Tsarens son, Eldfågeln och Den Grå Vargen".
Fast Baba-Jaga var den mest skräckinjagande, den högst älskade.
(Ibland drömmer jag om henne på nätterna, hur hon kommer farande i sin mortel med sitt lysande och hiskeliga ansikte. Och jag vill bara att hon ska acceptera mig, sluta sina beniga armar omkring mig och ta mig med i sina äventyr djupt inne i den vidsträckta taigan.)
Kanske handlar mitt halvt förträngda intresse för det fantastiska om att jag önskar att verkligheten var större än vad den tycks vara. Det är väl det som eskapismen handlar om. Dock är sällan den litterära kvaliteten lika hög i många fantasyböcker. Karaktärerna blir ofta platta, mängden information en aning tragglig och stereotyperna hotar eftersom sagolika berättelser av någon anledning tycks reproducera könsnormer i högre grad än mycket övrig litteratur. Kanske är jag trött på att bli besviken, det är enklare att gå på säkra kort, läsa ännu en Lagerlöf eller en Kafka…
Jag uppskattade till viss del Philip Pullmans trilogi som inleddes med Guldkompassen, mest för miljöerna dock. Neil Gaimans Neverwhere är också helt okej då jag gillar verklighetsanknytningen. Anne Rice slukade jag när jag var yngre, favoriten är så klart Interview with the vampire men i överlag så fascineras jag av hennes vackra språk.
Min älskade Louis i filmversionen
De flesta böcker jag läste när jag var liten hade övernaturliga inslag. Minns många fantastiska böcker av Roald Dahl, i synnerhet SVJ och Matilda. De flesta andra böcker jag läste när jag var liten har jag glömt. Jag läste så oerhört mycket. Inger Edelfeldts ungdomsböcker går dock inte att glömma. Juliane och jag. Missne och Robin. Breven till Nattens drottning.
Det jag försöker säga kanske är att jag skulle behöva lite tips. Välskriven litteratur med övernaturliga inslag. Jag kan inte precisera mig mer än så. Och kom inte dragandes med någon Eddings eller dylikt! Jag längtar efter fantastisk och välskriven litteratur! Litteratur som tar mig någon annanstans, inte till Auschwitz eller Malmö… utan till en sällsam, förunderlig plats som man aldrig kan vara riktigt säker på om den verkligen finns...
