Men så här enkelt är det ju inte. För det första finns det inget medium (än! I framtiden kommer det definitivt att finnas, samman med dinosaurier) som kan förmedla intryck från alla våra olika sinnen. Filmen ”kan” fortfarande inte förmedla lukt, smak, känsel på ett konkret sätt. (Dock kan upplevelsen bidra i detta på ett mer abstrakt plan, vem fick exempelvis inte blodsmak i munnen av Moodysons vidriga Lilja 4-ever?)
Jag anser definitivt att litteraturen har kvaliteter som inte kan vägas upp genom en film. Bortsett från det uppenbara SKILDRANDET så är inte det fiktiva inre rum som skapas under läsandets gång jämförbart med ett redan skapat filmiskt rum. För visst är det väl mindre krävande att se en film än att läsa en bok? DAGENS UNGDOM pekar ju i alla fall på det, om jag får vara cynisk. Men låt oss rent hypotetiskt säga att detta är fallet. I så fall varför? Därför att filmen ”levererar” en färdig produkt på ett annat sätt än en roman? Därför att en roman kräver mer av en persons inlevelseförmåga än en film gör? Det låter möjligen som att jag är ute på djupt vatten, men det finns en poäng i detta (även om jag aldrig skulle få för mig att skriva en avhandling om det, fast å andra sidan tycker jag i allmänhet att det är fantastiskt tråkigt med kvantitativa studier).
Kanske kan jag bara dra slutsatsen att alla uttrycksmedel har sin poäng, och kanske även att en kombination av olika uttryckssätt kan ta udden av denna poäng. Alternativt ge den nya dimensioner.
Men många kreatörer har ju på olika sätt kombinerat olika medel. Ofta med resultatet att som skapande aktör själva bli en skapelse i sitt eget verk. Exempel på detta är exempelvis den surrealistiske konstnären Salvador Dalí, som väl främst är känd för sitt klassiska tavelmåleri, men som också befattade sig mycket i och omkring kommersiella medier. Han designade kläder, gjorde smycken, TV-reklam, var med i talkshows och så vidare in absurdum. Detta slog fullkomligt hål på myten om den världsfrånvände konstnären och fick väl säkert en och annan representant för detta att vända sig i graven.
Moderna museets Dalí-utställning valde att visa dessa två "delar"som separata sidor hos Dalí. Dels den ”kommersiella”, allkonstnärliga sidan (eller den blasfemiska… om man så vill) och dels den klassiska där många av hans berömda tavlor fanns med. Detta tyckte jag var skönt då, eftersom jag själv föredrar hans målningar, men samtidigt gick man på utställningen miste om en viktig poäng. Nämligen att Dalí själv är en artefakt genom att integrera olika uttrycksmedel på detta sätt. Hela hans liv verkade vara en del av en ständigt pågående vision. (Detta finns det otaliga bevis på, hans middagsbjudningar till exempel. Rekommenderar starkt!)
En annan allkonstnär är den nu levande Björk. På sätt och vis påminner hon om Dalí i sitt sätt att ständigt utveckla sin estetiska ambition. Bara som exempel, oscarsgalan, då hon iförd den fantastiska svanklänningen plötsligt lägger ett ägg.
Vidare har hon själv gjort uttalanden om att hon verkligen vill integrera olika estetiska medel. Musik, självklart, men också text, bildkonst, mode, film… Inte alls på ett lika kommersiellt sätt som Dalí gjorde, faktum är att hon verkar vara rätt ointresserad om pengar, hon gör det mer av någon slags övertygelse, eller bara av ren jävelskap. Vad vet jag.
Frågan är hur man orkar representera sig själv hela tiden, som en del i ens skapelse. Kanske handlar det om energi, eller vansinne. Jag tycker att det är nog besvärligt att ens behöva presentera mig, säga mitt namn och kallprata i några sekunder i litterära sammanhang då jag ska ”representera” mig själv. Som en ständigt pågående arbetsintervju…
På något viss påminner intertextualiteten om detta. Gränsöverskridande, det ständiga samtalet som aldrig någonsin kommer att ta slut. Och vilken rätt har man att integrera någon annans verk i sitt eget? Dalí och Björk har sitt eget, men det finns otaliga exempel på kreatörer som går utanför sitt eget och drar in någon annans ofta redan avslutade verk. Tänk alla covers, tänk bara på debatten om den nya Nalle Puh-boken… Eller varför inte den här fina låten av Kate Bush, som handlar om Wuthering Heights av Emily Brontë. Jag kan inte läsa romanen utan att tänka på den här låten(som innehar textrader som direkt talar till Catherine och Heathcliff i romanen, "Heathcliff, its me, Cathy come home
I'm so cold, let me in-a-your window", bara som exempel.).
Men det kanske är det som är faran med att göra någonting, släppa en skiva, ge ut en bok. Det finns alltid en risk eller en möjlighet att någon annan gör den till någonting annat, och inför det står man maktlös. Fast utan intertextualitet, den pågående utvecklingen av medier, transformering av sinnesintryck till tryckt text, färger till musikaliska harmonier och så vidare, skulle väl världen stanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar