Det här med musor.

Tänk vad behändigt det skulle vara om man hade en musa som kunde koka kaffe och posera lite så att man drevs till stordåd då och då. Det är ju historiskt aromatiskt också, att ha en menar jag. Picasso kanske överdrev en aning men en eller två borde man ju kunna skrapa ihop. Tyvärr går det inte så bra. Jag skulle kunna lägga upp en miljon exempel på subjektiv skönhet. Det är bara att välja och vraka. Dagligen översköljs man av samhällsidealets musor, på reklampelare, i tidningar, på TV. Jag är ju inte samhället, staten är inte jag (det var väl Louis XIV som var det?). Sen är det ju väl en fördel om musan finns i ens närhet. Jag har en hel del rätt ursnygga vänner, men för att göra detta inlägg en aning mer lättillgängligt så tar vi några så kallade KÄNDISAR som exempel.







Musan är ju traditionellt sett en kvinna eftersom den STORE KREATÖREN var en man. Tack och lov så har ju detta förändrats lite efter Den Stora Väckelsen som jämställdheten inneburit (dock finns det fortfarande sorgligt många som envist låtsas sova med hårt ihoppressade ögonlock). Så varför inte lite provande slänga in en man? Här är ju en riktig flickfavorit.

Eller kanske en fantasieggande byggnad?

Detta ger mig ingenting. Visst är det fint men det är som med överanvända fraser, de glider bara förbi utan att lämna något avtryck. Hjärnan har redan hört och sett dylikt så många gånger att ingen eftertanke krävs. Det finns inga kontraster, och det är kontrasterna som får mig att känna någonting. Detta är dock inte någonting nytt. De flesta romaner som behandlar skönhetsidealet får finna sig i att se det bli besudlat eller helt enkelt kolavippa på kuppen. Några exempel är Lolita, Döden i Venedig och Dorian Grays porträtt. Så visst finns det svärta även i det allra ”renaste”. Och jag förstår också lockelsen i perfektionen, det är förgängligt, svårfångat och endast tillgängligt för några få utvalda. Själv har jag aldrig uppfattat det vara vidare fantasieggande. Charlie i min roman är på sätt och vis en drift med just detta ideal. I Rigas ögon blir hon en stereotyp för att hans blick är selektiv (och därmed också läsarens eftersom boken är skriven i första person). Konstnärssjälen med rött långt hår som självfallet reser till Paris, i enlighet med alla modernismens exilerade esteter. Och visst fick jag en del kritik för just hennes karaktär, och då klappade jag händerna i förtjusning och skrattade med huvudet bakåtlutat! Nja, men nästan..

Det är väl just detta som är problemet. Skönheten och subjektiviteten och en ständig längtan ”utan namn” efter någonting som man innerst inne vet är omöjligt. Det är ingen idé att sukta efter något lättfångat för då man väl har det så finns det ingenting sinnligt kvar att hålla sig fast i. Och så vidare.

Men det kanske skulle vara värt att prova. Vem vet, en musa kanske skulle inspirera mig oändligt. Men hur hittar man en? Kanske kunde jag sätta in en kontaktannons i DN eller så.

”23-årig intellektuell med faiblesse för veganska kanellängder till middag söker grönögd musa med klingande skratt, vällustiga handrörelser och som alltid gör dramatiska entréer”.

Fast nu fastnade jag kanske lite väl mycket i KLYSCHAN... Jag är så indoktrinerad! Jag provar igen.

”23-årig nervös debutant med skrivpanik inbjuder blivande musor till audition. Svar till ”SURPRISE ME!”

Sugen?