Jack Kerouac fattade precis.

“The only people for me are the mad ones, the ones who are mad to live, mad to talk, mad to be saved, desirous of everything at the same time, the ones who never yawn or say a commonplace thing, but burn, burn, burn, like fabulous yellow roman candles exploding like spiders across the stars and in the middle you see the blue centerlight pop and everybody goes "Awww!”

En annan som har fattat är Paulie. Så här är det på mina litteraturlektioner också (i alla fall i huvudet.)

När jag blir stor ska jag ha en grönskande terass i sydeuropa där det inte regnar på långa perioder, tavlor av Dalí och Blake ska omringa sammetssofforna och marmorskulpturerna och en aldrig sinande ström av Debussy, Beethoven, Tiersen, Chopin, Mozart, Ravel, Stravinskij, Tjajkovskij, Satie och Mendelsohn ska åka rutschbana på luftvirvlarna när jag sitter och fläktar mig långsamt med ett gigantiskt palmblad eller en solfjäder från Venedig.

Ingen kan som Dalí få mig att glömma klockor (eftersom han smälter dem) eller hur pianomusik går att känna bara man sträcker ner handen i älven

eller hur människan egentligen är ett instrument, en cello kanske, och att det är exakt en sådan insikt som hela sinnligheten handlar om. Bara som ett exempel.