Jag har alltid varit svag för starka karaktärer och Alice i Underlandet av Lewis Carroll fullkomligen vimlar av dem. Som barn var min favorit Hattmakaren, men nu finns det inget tvivel om saken - Cheshirekatten. Denna säregna och gäckande figur, på samma gång vänlig och farlig, med sin blänkande tandrad. Kanske är det också dennas position, Cheshirekatten ger intrycket av att vara så frigjord från den värld den lever i, den bryter mot lagarna och Drottningens välde verkar inte beröra den nämnvärt. Kanske handlar det om att lura systemet, nej inte lura, utan att vara oberoende av det. Detta gör att Yossarian, i en annan storslagen roman, nämligen Moment 22 av Joseph Heller, är en av mina hjältar. Faktum är att jag vid första läsningen av romanen, för något år sedan, blev fullkomligt förälskad i honom. Det händer sällan. Kanske aldrig. Jag är inte en sådan som grinar till Extreme Home Makeover direkt.. Men hur kan man inte falla pladask för en roman som inleds med meningarna: "Det var kärlek vid första ögonkastet. Första gången Yossarian fick se fältprästen blev han vilt förälskad i honom." Yossarian glider runt i romanvärlden som en blaserad dandy vilket gör det svårt att få något grepp om honom. Han roar och oroar, så att säga. Precis som Snusmumriken i Tove Janssons böcker om Mumindalen, precis som Sebastian Flyte i Brideshead revisited av Evelyn Waugh och Henry i Den hemliga historien av Donna Tartt.
Det som ovanligt är med Moment 22 är att Yossarian är huvudkaraktären, men det är möjligt att Hellers grepp är det som ger boken dess styrka. Att kunna beskriva en huvudkaraktär och ge den liv på ett trovärdigt sätt och samtidigt behålla känslan av att personen gäckar och distanserar sig från läsaren är något som imponerar mig storligen. I Den hemliga historien, är huvudkaraktären jämförelsevis en ganska blek personlighet i motsats till Henry som är ett geni, samma sak gäller för Charles i Brideshead revisited. Även Kaj i Polarsommar av Anne Swärd är den karaktär som jag uppfattar mystifieras i jämförelse med Kristian.. Samma sak är fallet även i Mumindalen, där Snusmumriken är den vandrande och drömmande, han som försvinner från Mumintrollets värld. Jag skulle kunna ge massvis av exempel på detta, men jag tror att jag har gjort min poäng tydlig nog. Varken Sebastian, Snusmumriken, Henry eller Kaj är huvudkaraktärer. Det är ju enklare att mystifiera någon genom någon annans ögon, så att säga. Och jag är väldigt svag för den "typen" av karaktär (fast alla är ju självklart mycket olika, dock tydliga i sin utformning vilket gör att jag minns dem länge, länge). Kanske skulle man kunna se Camille i Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda som ännu ett undantag? Hon är huvudkaraktären, romantiserad och mystifierad och dessutom är väl boken skriven i första person?
Camille i filmversionen
Kanske missminner jag mig på den punkten, har inte boken framför mig.. Vidare är jag mycket fascinerad av tystnad och rymd i romaner. Det är rätt svårt att förklara mer ingående, det handlar om en genomsyrande känsla i boken, följt av ett ganska torrt (?) språk, en avgränsad plats i tid och rum, en fiktiv värld och en känsla av att gå i inre exil då man som läsare träder in i den världen. Ett lysande exempel är många av Torgny Lindgrens böcker, men i synnerhet Pölsan. Jag förknippar även vissa romaner av Jeanette Winterson med detta, kanske mest Fyrväktaren. Fast kanske krävs inte ett tillbakahållet, torr-lyriskt språk för att frammana känslan. Jag tänker på Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren som ju är långt ifrån torrt skriven. Den skapar också en avgränsad fiktiv värld (och visst gör "alla" skönlitterära böcker det, det jag är ute efter är något annat). Men tystnaden och rymden finns inte där på samma sätt, den har andra kvaliteter (faktiskt är det ohejdad!). Kanske är det skörheten jag vill åt, och föraningarna jag får av framförallt Lindgren att det döljer sig ett helt hav under den lilla pölen jag har fått se. Symboliska undertoner, mytologi kanske, som att det finns en stor Sanning eller kanske i alla fall en stor Fråga som man inte bara får i handen utan måste gräva runt ett tag för att hitta.
Och jag är också mycket förtjust i så kallade grundstenar eller klassiker, Ovidius Metamorfoser och Dante Aligheris Inferno ur Den Gudomliga Komedin.
Intertextualitet är någonting som jag fascineras av oändligt mycket, och jag kommer aldrig att sluta leta. Kanske uppskattar jag dessa två verk mycket också för att de är styrda av sina system vilket ger mig en känsla av kontroll. De olika skikten i Inferno, kristendomens lagar och uppdelningar samt den romerska (och grekiska i viss mån) mytologins logik och hierarkier. Sen att de båda är skrivna på vers gör ju inte saken sämre, även om det blir högst påtagligt att man borde ha satsat på att lära sig några fler språk är svenska, skräckslagen engelska och pinsamt dålig franska. Italienska till exempel.
Vidare är jag svag för barndomsskildringar, ett lysande exempel är den smått fantastiska Aliide, Aliide av Mare Kandre. Barndomen fångas ofta i sin egen stereotyp, blir en projicerad önskeversion som vid eventuell filmatisering skulle skildras genom varmgult 70-talsfilter. Aliides värld är dock mycket annorlunda, kantad av ökande ångest och själväckel, mycket säreget och trovärdigt gestaltat. En barnbok som också är mycket obehaglig och närmast driver med bilden av den lyckliga barndomen är Tove Janssons Den farliga resan. På samma sätt som jag skrev om hur Pölsan tycks dölja mycket under ytan så har denna berättelse två stadiga skikt, blir lätt tolkad ur en jungiansk eller freudiansk synvinkel. Skogen som symbol för det omedvetna är tämligen frekvent använd, och här blir den sannerligen utnyttjad. Och om jag ska gå in på dylik symbolik så utspelas en av mina favoritböcker, Missne och Robin av Inger Edelfeldt, också i en mörk och farlig skog... Boken har till och med underrubriken "En berättelse om skogen". Egentligen intresserar mig mycket litteratur som handlar om människor på gränsen. Oavsett vilken gräns det rör sig om. Inger Ederfeldt gestaltat mycket ofta just detta, tror till och med att hon själv har sagt det, i synnerhet i hennes novellsamlingar, där min favorit är den magiska Den förunderliga kameleonten. Hennes barnskildringar är mycket fina och dessutom behandlar hon ofta performativiteten som min husgud Judith Butler skrev om i Gender Trouble.
Hon är den feministiska teoretiker som införde queerteorin i genusvetenskaplig kanon (och även i en del andra teoretiska områden). Distinktionen mellan det skapade könet och det biologiska könet är en av grundstenarna som Butler tar vidare till helt nya nivåer. Det finns få eller inga böcker som har påverkat mig så mycket som just denna bok. Förvisso blev jag helt förstummad inför både Renée Descartes Avhandling om metoden
och Julia Kristevas Fasans makt, men det var mer en skönlitterär fascination, inte något som var i närheten av lika världsomvälvande som Gender Trouble. (Nog för att det skedde en revolution i mitt huvud första gången jag läste Äcklet av Jean-Paul Sartre, men då var jag sexton bast och visste inte hur jag skulle använda mig av det. Butler har jag med mig i huvudet hela tiden, nästan som en utväxt någonstans på hjärnbarken, sprängfull av saker jag ännu inte hunnit ta till mig på riktigt).
Detta var bara ett spontant utkast på några fina verk. Det finns ju ett antal till, och säkert en miljon böcker som jag ännu inte har hittat som jag skulle tycka lika mycket om som de ovan nämnda. Och kom ihåg: det är alltid välkommet med tips.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar