Det här med musor.

Tänk vad behändigt det skulle vara om man hade en musa som kunde koka kaffe och posera lite så att man drevs till stordåd då och då. Det är ju historiskt aromatiskt också, att ha en menar jag. Picasso kanske överdrev en aning men en eller två borde man ju kunna skrapa ihop. Tyvärr går det inte så bra. Jag skulle kunna lägga upp en miljon exempel på subjektiv skönhet. Det är bara att välja och vraka. Dagligen översköljs man av samhällsidealets musor, på reklampelare, i tidningar, på TV. Jag är ju inte samhället, staten är inte jag (det var väl Louis XIV som var det?). Sen är det ju väl en fördel om musan finns i ens närhet. Jag har en hel del rätt ursnygga vänner, men för att göra detta inlägg en aning mer lättillgängligt så tar vi några så kallade KÄNDISAR som exempel.







Musan är ju traditionellt sett en kvinna eftersom den STORE KREATÖREN var en man. Tack och lov så har ju detta förändrats lite efter Den Stora Väckelsen som jämställdheten inneburit (dock finns det fortfarande sorgligt många som envist låtsas sova med hårt ihoppressade ögonlock). Så varför inte lite provande slänga in en man? Här är ju en riktig flickfavorit.

Eller kanske en fantasieggande byggnad?

Detta ger mig ingenting. Visst är det fint men det är som med överanvända fraser, de glider bara förbi utan att lämna något avtryck. Hjärnan har redan hört och sett dylikt så många gånger att ingen eftertanke krävs. Det finns inga kontraster, och det är kontrasterna som får mig att känna någonting. Detta är dock inte någonting nytt. De flesta romaner som behandlar skönhetsidealet får finna sig i att se det bli besudlat eller helt enkelt kolavippa på kuppen. Några exempel är Lolita, Döden i Venedig och Dorian Grays porträtt. Så visst finns det svärta även i det allra ”renaste”. Och jag förstår också lockelsen i perfektionen, det är förgängligt, svårfångat och endast tillgängligt för några få utvalda. Själv har jag aldrig uppfattat det vara vidare fantasieggande. Charlie i min roman är på sätt och vis en drift med just detta ideal. I Rigas ögon blir hon en stereotyp för att hans blick är selektiv (och därmed också läsarens eftersom boken är skriven i första person). Konstnärssjälen med rött långt hår som självfallet reser till Paris, i enlighet med alla modernismens exilerade esteter. Och visst fick jag en del kritik för just hennes karaktär, och då klappade jag händerna i förtjusning och skrattade med huvudet bakåtlutat! Nja, men nästan..

Det är väl just detta som är problemet. Skönheten och subjektiviteten och en ständig längtan ”utan namn” efter någonting som man innerst inne vet är omöjligt. Det är ingen idé att sukta efter något lättfångat för då man väl har det så finns det ingenting sinnligt kvar att hålla sig fast i. Och så vidare.

Men det kanske skulle vara värt att prova. Vem vet, en musa kanske skulle inspirera mig oändligt. Men hur hittar man en? Kanske kunde jag sätta in en kontaktannons i DN eller så.

”23-årig intellektuell med faiblesse för veganska kanellängder till middag söker grönögd musa med klingande skratt, vällustiga handrörelser och som alltid gör dramatiska entréer”.

Fast nu fastnade jag kanske lite väl mycket i KLYSCHAN... Jag är så indoktrinerad! Jag provar igen.

”23-årig nervös debutant med skrivpanik inbjuder blivande musor till audition. Svar till ”SURPRISE ME!”

Sugen?

Några fina (på spontant vis)

Jag har alltid varit svag för starka karaktärer och Alice i Underlandet av Lewis Carroll fullkomligen vimlar av dem. Som barn var min favorit Hattmakaren, men nu finns det inget tvivel om saken - Cheshirekatten. Denna säregna och gäckande figur, på samma gång vänlig och farlig, med sin blänkande tandrad. Kanske är det också dennas position, Cheshirekatten ger intrycket av att vara så frigjord från den värld den lever i, den bryter mot lagarna och Drottningens välde verkar inte beröra den nämnvärt. Kanske handlar det om att lura systemet, nej inte lura, utan att vara oberoende av det. Detta gör att Yossarian, i en annan storslagen roman, nämligen Moment 22 av Joseph Heller, är en av mina hjältar. Faktum är att jag vid första läsningen av romanen, för något år sedan, blev fullkomligt förälskad i honom. Det händer sällan. Kanske aldrig. Jag är inte en sådan som grinar till Extreme Home Makeover direkt.. Men hur kan man inte falla pladask för en roman som inleds med meningarna: "Det var kärlek vid första ögonkastet. Första gången Yossarian fick se fältprästen blev han vilt förälskad i honom." Yossarian glider runt i romanvärlden som en blaserad dandy vilket gör det svårt att få något grepp om honom. Han roar och oroar, så att säga. Precis som Snusmumriken i Tove Janssons böcker om Mumindalen, precis som Sebastian Flyte i Brideshead revisited av Evelyn Waugh och Henry i Den hemliga historien av Donna Tartt.

Det som ovanligt är med Moment 22 är att Yossarian är huvudkaraktären, men det är möjligt att Hellers grepp är det som ger boken dess styrka. Att kunna beskriva en huvudkaraktär och ge den liv på ett trovärdigt sätt och samtidigt behålla känslan av att personen gäckar och distanserar sig från läsaren är något som imponerar mig storligen. I Den hemliga historien, är huvudkaraktären jämförelsevis en ganska blek personlighet i motsats till Henry som är ett geni, samma sak gäller för Charles i Brideshead revisited. Även Kaj i Polarsommar av Anne Swärd är den karaktär som jag uppfattar mystifieras i jämförelse med Kristian.. Samma sak är fallet även i Mumindalen, där Snusmumriken är den vandrande och drömmande, han som försvinner från Mumintrollets värld. Jag skulle kunna ge massvis av exempel på detta, men jag tror att jag har gjort min poäng tydlig nog. Varken Sebastian, Snusmumriken, Henry eller Kaj är huvudkaraktärer. Det är ju enklare att mystifiera någon genom någon annans ögon, så att säga. Och jag är väldigt svag för den "typen" av karaktär (fast alla är ju självklart mycket olika, dock tydliga i sin utformning vilket gör att jag minns dem länge, länge). Kanske skulle man kunna se Camille i Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda som ännu ett undantag? Hon är huvudkaraktären, romantiserad och mystifierad och dessutom är väl boken skriven i första person?

Camille i filmversionen

Kanske missminner jag mig på den punkten, har inte boken framför mig.. Vidare är jag mycket fascinerad av tystnad och rymd i romaner. Det är rätt svårt att förklara mer ingående, det handlar om en genomsyrande känsla i boken, följt av ett ganska torrt (?) språk, en avgränsad plats i tid och rum, en fiktiv värld och en känsla av att gå i inre exil då man som läsare träder in i den världen. Ett lysande exempel är många av Torgny Lindgrens böcker, men i synnerhet Pölsan. Jag förknippar även vissa romaner av Jeanette Winterson med detta, kanske mest Fyrväktaren. Fast kanske krävs inte ett tillbakahållet, torr-lyriskt språk för att frammana känslan. Jag tänker på Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren som ju är långt ifrån torrt skriven. Den skapar också en avgränsad fiktiv värld (och visst gör "alla" skönlitterära böcker det, det jag är ute efter är något annat). Men tystnaden och rymden finns inte där på samma sätt, den har andra kvaliteter (faktiskt är det ohejdad!). Kanske är det skörheten jag vill åt, och föraningarna jag får av framförallt Lindgren att det döljer sig ett helt hav under den lilla pölen jag har fått se. Symboliska undertoner, mytologi kanske, som att det finns en stor Sanning eller kanske i alla fall en stor Fråga som man inte bara får i handen utan måste gräva runt ett tag för att hitta.

Och jag är också mycket förtjust i så kallade grundstenar eller klassiker, Ovidius Metamorfoser och Dante Aligheris Inferno ur Den Gudomliga Komedin.

Intertextualitet är någonting som jag fascineras av oändligt mycket, och jag kommer aldrig att sluta leta. Kanske uppskattar jag dessa två verk mycket också för att de är styrda av sina system vilket ger mig en känsla av kontroll. De olika skikten i Inferno, kristendomens lagar och uppdelningar samt den romerska (och grekiska i viss mån) mytologins logik och hierarkier. Sen att de båda är skrivna på vers gör ju inte saken sämre, även om det blir högst påtagligt att man borde ha satsat på att lära sig några fler språk är svenska, skräckslagen engelska och pinsamt dålig franska. Italienska till exempel.

Vidare är jag svag för barndomsskildringar, ett lysande exempel är den smått fantastiska Aliide, Aliide av Mare Kandre. Barndomen fångas ofta i sin egen stereotyp, blir en projicerad önskeversion som vid eventuell filmatisering skulle skildras genom varmgult 70-talsfilter. Aliides värld är dock mycket annorlunda, kantad av ökande ångest och själväckel, mycket säreget och trovärdigt gestaltat. En barnbok som också är mycket obehaglig och närmast driver med bilden av den lyckliga barndomen är Tove Janssons Den farliga resan. På samma sätt som jag skrev om hur Pölsan tycks dölja mycket under ytan så har denna berättelse två stadiga skikt, blir lätt tolkad ur en jungiansk eller freudiansk synvinkel. Skogen som symbol för det omedvetna är tämligen frekvent använd, och här blir den sannerligen utnyttjad. Och om jag ska gå in på dylik symbolik så utspelas en av mina favoritböcker, Missne och Robin av Inger Edelfeldt, också i en mörk och farlig skog... Boken har till och med underrubriken "En berättelse om skogen". Egentligen intresserar mig mycket litteratur som handlar om människor på gränsen. Oavsett vilken gräns det rör sig om. Inger Ederfeldt gestaltat mycket ofta just detta, tror till och med att hon själv har sagt det, i synnerhet i hennes novellsamlingar, där min favorit är den magiska Den förunderliga kameleonten. Hennes barnskildringar är mycket fina och dessutom behandlar hon ofta performativiteten som min husgud Judith Butler skrev om i Gender Trouble.

Hon är den feministiska teoretiker som införde queerteorin i genusvetenskaplig kanon (och även i en del andra teoretiska områden). Distinktionen mellan det skapade könet och det biologiska könet är en av grundstenarna som Butler tar vidare till helt nya nivåer. Det finns få eller inga böcker som har påverkat mig så mycket som just denna bok. Förvisso blev jag helt förstummad inför både Renée Descartes Avhandling om metoden

och Julia Kristevas Fasans makt, men det var mer en skönlitterär fascination, inte något som var i närheten av lika världsomvälvande som Gender Trouble. (Nog för att det skedde en revolution i mitt huvud första gången jag läste Äcklet av Jean-Paul Sartre, men då var jag sexton bast och visste inte hur jag skulle använda mig av det. Butler har jag med mig i huvudet hela tiden, nästan som en utväxt någonstans på hjärnbarken, sprängfull av saker jag ännu inte hunnit ta till mig på riktigt).

Detta var bara ett spontant utkast på några fina verk. Det finns ju ett antal till, och säkert en miljon böcker som jag ännu inte har hittat som jag skulle tycka lika mycket om som de ovan nämnda. Och kom ihåg: det är alltid välkommet med tips.

för att inte tala om hur jag saknar BJÖRNEN

Tillbaka i Stockholm igen, förvirrad kastas man ut mitt på centralstationen som en nyfödd i en kokande gryta. Och genast är allt lugn man fått i barndomshemmet som bortblåst, man börjar genast gå fortare trots att man släpar på en och annan resväska. Men man vänjer sig. Det är ju inte bara illa trots allt. Man träffar folk man har saknat som har varit i Zambia och man träffar folk man har saknat som inte har varit i Zambia och sen åker man till universitetet och börjar en kurs i semiotik.

Där läser man texter där det ibland står saker som det här:
"Language does not simply name pre-existing categories; categories do not exist in 'the world' (where are the boundaries of a cloud; when does a smile begin?). "
och sen har man en dedikerad lärare som skriver:
"den som har ont om tid men ändå vill följa kursen kan koncentrera sig på läroböckerna, d v s Chandler och Sonesson, den som vill leva ut sin kärlek till teorin och det abstrakta tänkandet läser allt"
Och tro mig, jag känner stark kärlek till det abstrakta tänkandet så jag har mycket att läsa. Dock så är jag mycket rastlös med mina studier just nu, jag längtar så mycket efter sommaren då jag kan återvända till ÄLVEN och SKOGEN och sitta i min lilla skrivstuga dag ut och dag in.

Egentligen är det enda jag vill ha den här känslan.

Det skulle räcka med en enda dag på hela sommaren.

Jack Kerouac fattade precis.

“The only people for me are the mad ones, the ones who are mad to live, mad to talk, mad to be saved, desirous of everything at the same time, the ones who never yawn or say a commonplace thing, but burn, burn, burn, like fabulous yellow roman candles exploding like spiders across the stars and in the middle you see the blue centerlight pop and everybody goes "Awww!”

En annan som har fattat är Paulie. Så här är det på mina litteraturlektioner också (i alla fall i huvudet.)

När jag blir stor ska jag ha en grönskande terass i sydeuropa där det inte regnar på långa perioder, tavlor av Dalí och Blake ska omringa sammetssofforna och marmorskulpturerna och en aldrig sinande ström av Debussy, Beethoven, Tiersen, Chopin, Mozart, Ravel, Stravinskij, Tjajkovskij, Satie och Mendelsohn ska åka rutschbana på luftvirvlarna när jag sitter och fläktar mig långsamt med ett gigantiskt palmblad eller en solfjäder från Venedig.

Ingen kan som Dalí få mig att glömma klockor (eftersom han smälter dem) eller hur pianomusik går att känna bara man sträcker ner handen i älven

eller hur människan egentligen är ett instrument, en cello kanske, och att det är exakt en sådan insikt som hela sinnligheten handlar om. Bara som ett exempel.

tankefragment en alldeles vanlig onsdag

1. Tänker som vanligt mycket på stora djur. Idag i synnerhet på giraffen och på hur lejonen i vissa områden har specialiserat sig på ensamma äldre mansgiraffer. De har det inte så lätt, mansgirafferna. Lejonen har det heller inte lätt, även om det ser ut så ibland på Animal planet när de mest ligger och sover eller biter varandra i nacken.

2. Liksom, på medeltiden trodde man att man gav sig till Djävulen om man spelade tritonusintervallet och att man letade sig ner till Helvetet om man spelade alla toner från Gess nedåt i tonskalan till C som är Guds ton. Idag tror folk att karaktärer i TV-serier finns på riktigt. Du kanske var en av de som ringde in till redaktionen och ville ha Bimbo tillbaka efter att hon dött i Tre Kronor? Erkänn, det var du.

3. Och sen var det Old Amica, som har fastnat i mitt huvud.

Jag vet en hund som vill bli kejsare eller i alla fall halvgud.

At do ånt stjömmes å fåra dill Porsoij

I morse sa jag till mamma: "I sommar skulle jag gärna vilja bygga något."
Hon föreslog att jag skulle riva ut väggarna och renovera min skrivstuga. Då vred jag ängsligt på mig. Gjorde en och annan grimas. Hon blev tyst en stund. Sen sa hon, med återhållet skratt: "Annars kan du ju prova att bygga en fågelholk."

I Stockholm bygger jag sällan saker. Men det är annorlunda här. Här tar man sig Funderare. Här får man ibland för sig att man ska gräva en mycket stor grop, plantera ett träd eller göra ett jordgubbsland. Här lyfter man med knäna och väntar på mildvädret. Letar med blicken efter någon älg ute på isvidden nedanför huset. Om somrarna händer det att de simmar, rätt genom de livsfarliga underströmmarna. Det är en syn för gudar.

Här försöker man klippa navelsträngen. Kan inte sluta kretsa kring barndomshemmet, som om det vore centrat i ens eget solsystem. Här promenerar man runt Skäret. Här får man stå ut med att en del folk i byn hänger upp döda älgar på krokar under jaktsäsongen. Här händer det att man gråter lungorna ur sig. Men här är det inte värre än vanligt.

Här säger man saker som ”jämna plågor”. Och längtar efter förvandlingen.

Här minns man när man som barn dämde upp bäcken om vårarna. När C blev jagad av en älgko runt halva elljusspåret och när morbror Alf berättade om när han träffade Björnen. Hur den bara kom närmare och närmare. Till slut han sa åt den att det var dags att gå hem, och då gjorde den faktiskt det. Här talar man med djuren, eller så skjuter man dem och hänger upp dem på krokar.

Om nätterna vrider man sig stundtals i vånda. Det är inget man pratar om. Det är inte värre än vanligt, och heller inte värre än någon annanstans. Här hämtar man tidningen, åker in till stan och tittar på folk. Här finns det faktiskt folk, och bilar också för den delen. Ibland går någon förbi uppe på lillvägen med stavar. Ibland flera stycken. Då blir man allt nyfiken. Man erinrar sig om någon gång då folk gick man ur huse. Kanske var det på valborgs, då det fortfarande fanns en brasa nere i byn. Nu är den flyttad till stan. Här vill man helst inte in till stan. Man håller sig hellre hemma, står i fönstret och ser ut över isen. Där är allt bländande vitt. Man känner sig blind, men kan inte sluta stirra. Ibland går man rakt över vidden till Storholmen som ligger i mitten. Det är en djungel där ute, nästan orörd. En frusen vildmark. Där letar man efter odjuren som är som odjur ska vara. Stora, och ännu större.

Här dricker man kaffe men vankar aldrig av och an. Här väntar man på bussen i tjugo minuter utan besvär. Men här väntar man sällan på bussen. Bara på förvandlingen. För ibland måste man gå ut på bron en stund för att andas. För att bländas. Och i kroppen ligger lugnet som en tröstefilt runt det knytnävsstora röda. För man blir ständigt slagen inifrån. Men här har man tid att faktiskt känna efter. Att hjärtat spöar upp en. Man tar det med ro. Kanske är det därför man svarar som man gör när någon frågar hur det är. "Jämna plågor."